När jag sitter och tittar igenom väldigt, väldigt gamla skrivböcker och hittar det här

undrar jag vem det var och ser att behovet av att romantisera allt sträcker sig längre bak än jag trodde. 
Men det glädjer mig att hjärtat slog hårt för något när jag redan var 13 år. 

Idag skulle jag ha skrivit 


Jag vill titta på dig och lära mig hur du ser ut.
Ständigt hålla ögonen öppna.

Rädslan att glömma dig om jag blinkar,
blir alldeles för outhärdlig.

Det känns som om hela du kommer att försvinna om jag blundar.                                                                 
 

 

 

Jag låg på rygg när tanken slog dig. Mitt i natten, när fotsteg mot asfalten känns som trumslag och viskningarna väser i öronen, satte du dig upp halvsvettig och andades häftigare än alldeles nyss. Luften från dina lungor var tjock och så tömd på syre att jag fick svårt att hålla mig upprätt. I mörkret såg du mig bita ihop, ta stöd mot en halvsovande arm och krampaktig greppa om madrassen för att finna en jämnvikt. Du lade en hand på min axel och sa att du insåg just något. När du såg upp från lakanen som blivit bioduken för den insikt du fortfarande lekte med, återstod tanken att berätta för mig, men du visste att allt skulle förändras. 
Du tog min uppmärksamhet utan att kräva den. 

Jag spenderar några mikrosekunder åt att se de muskler och de senor du använder för att tala, röra sig i ultrarapid under en hud som inte ens hunnit vakna. När jag efter några hundradelar väljer att fortsätta uppför din hals syns krampen i ditt käkben, och jag förstår inte varför du håller den så hårt. Men jag vet att mellan två världar kan delar försvinna i övergången- och jag vet att vad du är rädd för; Att insikten inte kommer att tas emot pelare till pelare, utan att dess värde skall skalas av lager för lager tills kärnan är blottad och jag upptäcker att det inte var något för mig. Men det var något för mig.
Du andades in den tomma luften igen, musklerna spändes och du berättar sedan snabbt att hur hel du än tror att du är, så spelar det ingen roll för du kommer alltid vara halv om du letar efter det som inte låter sig letas efter. 
Efter det rullar dina ögon sakta in bakom ögonlocken, med en lång suck somnar du i fallet och jag får lägga mig ner av syrebristen. 

det är löjligt
hur mycket man gömmer.

Att släppa ner ridåer,
öppna
slå upp dörrarna och låta korsdraget härja fritt
det händer bara när det slutar. 

Utan att titta syns den inte utan ligger där som en gardin för fönstret
som en mörktonad ruta
och ett påslakan.


När ridån släppts
när korsdrag är med mening
finn dig då i känslan av att dammas av

för aldrig någonsin kommer det finnas
något så undangömt uppenbart
som rädslor. 

-Hej vännen, jag ser att du trivs här ute. 

Hon ler. Som ett litet tecken på en enorm sanning, ler hennes ögon ännu mer och det bryter i mig att jag vet något hon inte har en aning om. 

-Du har fina blommor i dina händer. Du gillar dem, eller hur? Det skulle inte förvåna mig om du svarar att du känner dig hemma bland dem. Eller att det brinner av lycka i dina händer när du rör vid bladen, precis som om att skogen vill ge lite av sitt liv till dig. 

Hon tittar storögt upp från jorden precis som om jag visste något om henne hon inte hade en aning om. 

- Det är okej. Du kommer göra det när du blir gammal också. Men du kommer tappa bort dig ordentligt innan du kommer ihåg det igen. 
- Vad menar du? Jag ser hur rädd hon är, för hon plockar med något. Hon fokuserar inte med blicken, den flackar från ett ställe till ett annat, precis som om den har tappat bort sig. Ett tydligt tecken. 

- Jag menar att när du blir äldre, kommer du glömma bort att du trivs här ute. Du kommer att glömma bort ditt sätt att älska, du kommer att glömma bort att du har stora stadiga fötter. Du kommer inte höra musiken, du kommer inte dansa eller vara naken. Du kommer bli rädd för människor, mat och speglar. Du kommer att överdrivet älska eller hata dig själv. Du kommer att glömma bort att du har bruna ögon. Du kommer inte ens se ner på dina händer på väldigt länge.

Nu är det jag som förvånas. 
För smultronet hon trätt på strået plockar hon av och ger mig. Höstlövet hon har fäst vid sitt halsband knyter hon fast i mitt. Hennes lilla jordiga hand pressar hon mot min bröstkorg och blundar. Hon trycker sin handflata igenom benen och klämmer om mitt hjärta, med pulserande handrörelser sätter hon igång det. Hon springer runt, trycker in händerna genom mitt kött, knäcker ryggraden rak och blåser in smörblommor mellan kotorna. 

Sedan sparkar hon mig i knävecken så jag faller till marken. Nu står hon framför mig. Jag känner igen de lilarosa läpparna, de små strån av gult i hennes ögon. 

- Det är du som har tappat bort dig. Inte jag. Det var du som blev vuxen. Inte jag. Det var du som ljög, inte jag. Jag var här hela tiden. Du glömde bort mig. 


Hon vänder sig om, traskar in bland träden och släpper solrosor efter marken som en påminnelse att inte tappa bort mig själv igen. 

En man frågade mig en gång

varför jag har så bråttom

 

fyra år efter
kan jag fortfarande inte svara,

så jag tittar ner på mina fötter och försöker glömma

att han fortfarande

står precis framför mig,
precis som om att han fortfarande fanns.

04.36

gräs kittlar bakom mina ögon och jag inser
att jag lindar in människor i fina ord för att
få dem att stanna.

15.12

innan jag kommer hem
skall den längtan vara över för inget
av det som sades spelar någon roll även fast
orden var tunga, nu är
asfalten varm från solvindar och när jag kommer hem
stänger jag dörren hårt

 

 

23.52

 

i doften från vaniljen och röken från Hobson tittar jag ner
på allt jag skrivit och ser ett mönster som handlar om
att ingen förutom jag vet.

Vi sitter under koftan. Den grå, stora, riktigt varma koftan. Solen värmen vår havssaltiga hud. Hjärtat slår fortfarande och hela tiden mjukt hårdhänt, som en marigold's slag mot en avslappnad kind. Trots dina lugna ögon som jag faller villkorslöst i slutar det inte att dundra som ett häftigt åskande. När jag känner hur ryggraden följer med i dess intensiva rörelse slår det mig att hjärtat är vår källa. Den har kraften, men vi kväver dess röst och släcker dess eld. I denna stunden vill det säga mig något och jag hör att det är dags att lyssna. När jag sluter mina ögon för att öppna mitt hjärta, precis då, inser jag varför. Det är din värme som sträcker sig långt utanför din hud och rör vid mig längre in än någonsin förr. Det knakar, vibrerar och ryser i gångjärnen och jag känner mig som ett fönster som slungats vidöppet för solsken och frisk luft.
Jag vänder mig snett mot dig för att täcka dina ben. Du fryser. Så jag lägger vad jag tror är en varm hand ovanpå, men när du sluter den med din är det jag som fryser. Det är jag som skakar. Det är jag som inte slappnar av. Men så fort jag känner den. Så fort din hud rör vid min, springer värmen genom allt jag är och mjukgör min ryggrad. Jag är chanslös mot din värme. Jag ser in igen i dina ögon och du ler. Du ler med allt du har och jag ser ditt hjärta genom irisen. Det slår. Varmt. Hårt. Intensivt.
Jag är chanslös mot din själ och du sänker mig. Du sänker mig ner till den nivå jag känner mig så vid liv i att jag tappar min hud och ligger naken trots mina kläder. Jag är chanslös mot ditt jag för det enda jag har är en vit flagg. Jag ger upp. Du har mig.

Jag vet inte vad jag ska göra för du har mig.
Du har mig.
Du har mig.
Du har mig.

Jag hade hans skrivbok i knäet och hans penna i handen. Jag försökte läsa hans historia trots mina vinglande ögon. Hans skrivstil var vacker. Jag fick en hård känsla i magen att det här vackra snart skulle ta slut och blev rädd för att bli bortglömd under hans gråa filthatt, så jag skrev mitt namn på hårdkartongen. Jag ville verkligen inte bli bortglömd. Han viskar "paint me a picture, you said you were good at it"i min kalla nacke med sina varma händer slutande mina skakande axlar så jag försökte. Otaliga slarviga motiv senare ställer jag mig upp och sätter mig bredvid honom. Trots de tunga vinhuvuden vi bär talar gentlemannen i honom och frågar mig om han får ge mig en kyss, men rädsla och tomhet fyller mig.

"No, I'm sorry"
"Why are you saying you're sorry?"
"I dont know, I'm sorry" 

Men jag visste.

"Can't you just talk to me all night"
"about what?"
"Everything, tell me your story"
"Well then we need to get comfortable"

Så han gav mig plats bredvid honom och slog ut sin arm. Sommarnattens kyliga vindar strök in i rummet när han berättade att han snart varit jorden runt. Hur han förlorade alla pengar i spanien och vaknade på gatan i Los Angeles. Han berättade om bilandet förbi Grand Canyon och sommarjobben som surflärare hemma i Avoca Beach. Jag kände hur mitt hjärta började storma av äventyrets väldiga lust och en längtan föddes. Jag ville se världen. Jag ville fylla album på album med bilder från jordens alla hörn och jag blev förälskad i idén av oss. Tillsammans. 

"now, tell me yours"

Trots mörkret försökte jag se honom. Gatulyktorna lös tillsammans med ivret i hans ögon och strykandes min kind berättade jag om bilresan genom Norge. Om drömmen och min längtan om Australien, världen och om att kunna surfa. Jag berättade om mitt hem och om hur mycket jag älskar havet. Om hur naturen ger mig liv och hur jag aldrig riktigt älskat någon.
Trots att jag inte hade en lika spännande historia verkade han intresserad. Han lovade att inte somna och strök mig igen över min kind. Jag älskade hur hans varma fingertoppar kändes och jag drömde trots att jag var vaken.  

I vår varma natt och tystnaden som följer tröttheten vände jag mig mot honom och lade pannan mot hans bröst. Värmen som spreds över hela mig, den värme som kom från honom och handen runt mitt huvud gjorde mig sömnig och precis innan mitt drömmande tillstånd och innan det vackra tog slut frågar jag "When I come to Australia, can I come visit you?". Jag känner mot min hjässa och hör hans lungor innan han med sömniga läppar svarar med en viskning och en liten rörelse för att komma lite närmare "I'll show you everything there is".

När jag vaknade av morgonkölden hade hans arm domnat, men ändå hade han låtit mig sova tryggt. Jag tog mina saker, lade en filt över hans axel och påväg genom dörren tittade jag tillbaka och såg jag hur han tryggt drog den omkring sig. Det var första gången jag blivit förälskad i en okänd man som jag såg för första och sista gången. 

 

Hon kliver upp. Det finns inget att andas. Luften är torr och ryggen känns tung. Det finns inget kvar. De två som  slåss, klöser och biter varandra, de har egentligen aldrig varit överrens, hon visste bara inte om det förrän hon bröt sönder det stora hela i små bitar. För inte så länge sedan la hon ut dem allihop för att granska dem. Se vilken färg de fått. Vilken form. Vissa är hon inte nöjd med, men en del känns väldigt bra. Under hennes händer flyter bitarna runt och under tiden påminner hon sig själv att känna hjärtats slag istället för tankens hårda ord. >> This is water, this is water << repeterar hon tyst för sig själv samtidigt som hon faller tyst baklänges och igenom golvet. 

Som ett underbart snurrande virrvarr utav färglagd skimmrande kaos. 

Ungefär så känns det. Jag blöder och flyter ut i ett mönster utav solsken och blommor. Jag möter vackra människor jag upptäcker nätterna med. Vi skrattar längsmed trottoarkanterna och springer ikapp över asfalten tills våra lungor känns som iskallt frost till morgondagg. Jag möter människor som snurrar in mig i sina armar, målar mig med sina ord och sina leenden. Om rödvin var en dörr har jag öppnat den så det stormar här inne. Det är ett totalt och förvirrande kaos som jag har låtit mig förloras i, men tro inte att det är ett grymt, elakt och frustande kaos. Nej! utan ett rosappudrigt skimmer som mjukgör min hud och fyller mitt hjärta med värme och fyller mina fickor med skratt och fnitter. 

Helt plötsligt har jag upptäckt en värld inom mig som ser allt i ett annat ljus. Jag letar och finner med en nyvunnen nyfikenhet små hål i väggarna jag ramlar in i, upplever och dansar ut ur med ännu mer färg under mina naglar. Den musik jag fann så svår har lossat sina torra läderrämmar och låter mig nu sjunga fritt och högt ikapp med björkarna och snön. 

Jag ser och upplever de bakgator som jag inte trodde fanns. De rum och bortglömda uppvärmda platser ingen minns bjuder in mig. De prydliga samtal jag skapar i små bubblor runt mig öppnar upp min bok och blåser liv i sidorna, sträcker ut min rygg så jag ligger platt på mahognybordet och bara andas ut och in nya krafter och mer energi. 

jag ger plats åt allt utan att stöta bort eller ut.
Allt är möjligt och allt får plats.
Jag håller balansen med nyfunna lagade lungor.

Jag suger i mig och känner hur själen växer utav kunskap och pulserar i takt med livet. 


"Hanna med sitt solsken i fickorna" 
- M

Fria honom!

Aldrig,
Där han är nu
   kommer han att växa. 
             långt förbi,
             långt över.

Se ni bara!


Ni kommer att stå där ni är
     fördömda, 
     gömda & borglömda i hans frånvaro.


Rör du honom,
           så släcker du hans eld. 
                                    er eld. 
Rör du honom,
           krossar du hans glöd.

Nej, se på honom,
        och låt honom brinna. 
utan er. 

Kom inte närmare, tänkte jag. Då bryter du sönder mig. Rädslan för din närhet ger mig en anledning att inte släppa alla rep och låta mig själv falla. Jag vill inte att du ser mig falla så jag backar. Jag är som överkänslig mot din närhet för när du är här så brister jag. Du brister mig. Den hud jag lagt i lager förkolnas och faller i glödande aska ner mot mina kalla fötter. Det enda jag kan göra är att sära mina fingrar och se dem trilla ner.

Kom inte närmare, för då håller jag inte. Din värme och din känsla och din lukt den smyger sig in i mig och jag skimrar. Jag glittrar som vinterstjärnor i ditt leende och jag finner min blick vandrandes över ditt ansikte och så är jag förlorad igen i allt ditt vackra. Jag håller inte för din närhet raserar allt. Den plöjer över mig och krossar mina skydd och blottar allt jag gömt. Jag håller inte om du kommer nära. Jag är rädd att du får mig att falla vilt och oskyddat rakt ner i din värme och din nära famn och din blick som etsat sig fast i min ögonhinna.
Dina ord är som stämmor snurrandes i mina öron och jag vill aldrig sluta lyssna. Det universum du gömmer bakom dina stängda ögonlock när du sover och den himmel när du är vaken vill jag aldrig sluta se in i.

Du är ett bultande hjärta jag alltid vill känna mot mitt eget.

En rytm. 

Du känner den ibland, så du vet vad jag pratar om. Jag ska bara, förtydliga mig något.

Den hörs inte, så du vet egentligen inte om den existerar eller bara svävar i takt och samtidigt som dig. Ryggraden känner av den, kanske djupt in - som en värme. Även dina fötter känner den, som om sanden du går på plötsligt blir till sten. 

Den rytm som gör att din första tanke när du vaknar är en längtan. Din sista önskan innan du somnar är att få vakna. Den trygga rytm som gör bakhuvudet tungt och som säger dig när du vaknar i natten att 

 

det är okej,
bara vänd dig.
Och tamed dig täcket.

Nu kan du somna om.



Rytmen jag pratar om är den rytm som ligger nere i magen. 

Din rytm. 

Det var en dröm,

så,
tänk dig ett rum. 

Vilket som helst. 


Du har en liten lampa, på ett litet litet träbord. 
Dörren står på glänt, och utanför är det ljust. 

Du springer runt i rummet,
och försöker med allt du har att hålla tapeterna kvar på sin plats.


Men de rullar ut. 


Om,
och om
igen. 

Kom och älska mig tills jag raserar.
Kom och sträck dig efter stjärnorna.
Kom och töj dina lungor.
Kom och kliv utanför dagen med mig. 
Kom och veckla ut dina knotiga fingrar.

Kom och gapa efter mer.
Kom och spring ikapp med mig tills våra ben blir till damm.

Kom och lyssna till jordens eviga knakande virvlande under den kosmiska kramens alla färger. 

Det var en dimmig augustimorgon vi befann oss i nattens tunga utandning.

>>..jag behöver,
skriva några ord<<

Han sträckte sig efter boken han snart fyllt, samlade alla tankar & skrev. Den nötta pennan följde hans rörelse som ett med hans älskande händer. Andades in, och andades ut. Med varje andetag kände jag dem. De osynliga orden som virvlade runt hans jag för att avta & stilla sjunka ner i ett fulländat eko. När han med sitt sista ord lade ner sin penna stängde han igen sin värld för att återkomma och omfamna min. Med sin mjuka hand & sina lätta fingrar strykande min kind bjöd han in mig att lyssna till den värld han skrev om. Att älska, att pulsera och leva. Att vid varje utandning lyfta lite högre från asfalten. Att hålla handen på ett stormande hjärta och känna dess längtan. Han fyllde mitt sinne med sig och än idag kan jag känna orden tumla om sig själva. Han skrev om att älska sig själv & att älska någon annan. Någon som mig. 

Jag hade just bläddrat sida, så för en sekund tittade jag upp från Jack Kerouacs liv på väg. Han såg på mig med stora nyfikna ögon. Mannen hade runt sextio år bakom sig & klädd i tweedkavaj antog jag att han var mycket kunnig i ett ämne som låg honom varmt om hjärtat. I och med att han märker att jag ser upp från min värld & möter hans blick ler han. Jag blir genast avundsjuk på de barnbarn han möjligen skämmer bort som den fantastiska historieberättare han verkar vara. Han ser på min bok & ler ännu större. 

>>.. en klassiker<<

Oförmögen att svara tittat jag på honom & ler. Behovet - och intresset, att med stora öron och nyfikenhet i mina ögon få höra vad han hade att säga måste ha lyst igenom. Han får något förunderligt i tanken då han lutar sig närmare och säger

>> .. jag älskar den, men av någon anledning var den något töntig att läsa på min tid<<


>>.. den är fantastisk<<


>> så den är inte töntig att läsa idag?<<

Mitt hjärta blossar upp som ett romerskt ljus & viljan att berätta hur inspirerande den är för ett livsälskande hjärta som mitt skapar ett underbart skimrande kaos inuti.


>>.. oh nej<<


Jag såg in, leende, i två enormt djupa ögon fulla av äventyr. Vi ler mot varandra på ett sätt som bara två själar som kräver allt på en och samma gång kan göra och de fyrtio år vi antagligen har emellan oss spelar inte den minsta roll. Jag ville höra allt. Jag ville veta vart han gått. vad han sett. Jag ville för en sekund bara få lyssna på allt han hade att berätta. 

Han ler mot mig igen & när han kliver ut ur bussen och vidare i livet saknade jag honom redan. 

Du har gjort det. Alla har gjort det. 

Vart du än vänder dig. Vart du än ser. Vilken stol du än sitter på har någon med just det suttit där. Hon har andats i din närhet. Han har gått bakom dig. Handtaget du trycker ner har rörts utav honom och kronan du håller i handen har legat i hennes ficka. Hon har provat samma tröja och han har ätit med samma gaffel. 
Den ligger som en tung massiv dimma i deras ögon och upplöses mellan deras läppar som cigarettrök, för att sjunka ihop till bläck och rinna ner efter deras kläder. Det är dem som går i någon annans fotspår i hopp om att bli sedda. Det är de som tror sig skrika efter luft i deras öron utan att höras. Det hänger stenfyllda påsar på deras axlar som med varje steg pressar dem till marken. Varje steg. Deras kängor fastnar i gyttjan men ändock springer de i sand utan att tveka. 

Allt handlar bara om att se den. Höra den. Hitta det. Du måste lyssna för att höra ett brustet hjärta slå under asfalten.