-Hej vännen, jag ser att du trivs här ute. 

Hon ler. Som ett litet tecken på en enorm sanning, ler hennes ögon ännu mer och det bryter i mig att jag vet något hon inte har en aning om. 

-Du har fina blommor i dina händer. Du gillar dem, eller hur? Det skulle inte förvåna mig om du svarar att du känner dig hemma bland dem. Eller att det brinner av lycka i dina händer när du rör vid bladen, precis som om att skogen vill ge lite av sitt liv till dig. 

Hon tittar storögt upp från jorden precis som om jag visste något om henne hon inte hade en aning om. 

- Det är okej. Du kommer göra det när du blir gammal också. Men du kommer tappa bort dig ordentligt innan du kommer ihåg det igen. 
- Vad menar du? Jag ser hur rädd hon är, för hon plockar med något. Hon fokuserar inte med blicken, den flackar från ett ställe till ett annat, precis som om den har tappat bort sig. Ett tydligt tecken. 

- Jag menar att när du blir äldre, kommer du glömma bort att du trivs här ute. Du kommer att glömma bort ditt sätt att älska, du kommer att glömma bort att du har stora stadiga fötter. Du kommer inte höra musiken, du kommer inte dansa eller vara naken. Du kommer bli rädd för människor, mat och speglar. Du kommer att överdrivet älska eller hata dig själv. Du kommer att glömma bort att du har bruna ögon. Du kommer inte ens se ner på dina händer på väldigt länge.

Nu är det jag som förvånas. 
För smultronet hon trätt på strået plockar hon av och ger mig. Höstlövet hon har fäst vid sitt halsband knyter hon fast i mitt. Hennes lilla jordiga hand pressar hon mot min bröstkorg och blundar. Hon trycker sin handflata igenom benen och klämmer om mitt hjärta, med pulserande handrörelser sätter hon igång det. Hon springer runt, trycker in händerna genom mitt kött, knäcker ryggraden rak och blåser in smörblommor mellan kotorna. 

Sedan sparkar hon mig i knävecken så jag faller till marken. Nu står hon framför mig. Jag känner igen de lilarosa läpparna, de små strån av gult i hennes ögon. 

- Det är du som har tappat bort dig. Inte jag. Det var du som blev vuxen. Inte jag. Det var du som ljög, inte jag. Jag var här hela tiden. Du glömde bort mig. 


Hon vänder sig om, traskar in bland träden och släpper solrosor efter marken som en påminnelse att inte tappa bort mig själv igen.