Jag hade hans skrivbok i knäet och hans penna i handen. Jag försökte läsa hans historia trots mina vinglande ögon. Hans skrivstil var vacker. Jag fick en hård känsla i magen att det här vackra snart skulle ta slut och blev rädd för att bli bortglömd under hans gråa filthatt, så jag skrev mitt namn på hårdkartongen. Jag ville verkligen inte bli bortglömd. Han viskar "paint me a picture, you said you were good at it"i min kalla nacke med sina varma händer slutande mina skakande axlar så jag försökte. Otaliga slarviga motiv senare ställer jag mig upp och sätter mig bredvid honom. Trots de tunga vinhuvuden vi bär talar gentlemannen i honom och frågar mig om han får ge mig en kyss, men rädsla och tomhet fyller mig.

"No, I'm sorry"
"Why are you saying you're sorry?"
"I dont know, I'm sorry" 

Men jag visste.

"Can't you just talk to me all night"
"about what?"
"Everything, tell me your story"
"Well then we need to get comfortable"

Så han gav mig plats bredvid honom och slog ut sin arm. Sommarnattens kyliga vindar strök in i rummet när han berättade att han snart varit jorden runt. Hur han förlorade alla pengar i spanien och vaknade på gatan i Los Angeles. Han berättade om bilandet förbi Grand Canyon och sommarjobben som surflärare hemma i Avoca Beach. Jag kände hur mitt hjärta började storma av äventyrets väldiga lust och en längtan föddes. Jag ville se världen. Jag ville fylla album på album med bilder från jordens alla hörn och jag blev förälskad i idén av oss. Tillsammans. 

"now, tell me yours"

Trots mörkret försökte jag se honom. Gatulyktorna lös tillsammans med ivret i hans ögon och strykandes min kind berättade jag om bilresan genom Norge. Om drömmen och min längtan om Australien, världen och om att kunna surfa. Jag berättade om mitt hem och om hur mycket jag älskar havet. Om hur naturen ger mig liv och hur jag aldrig riktigt älskat någon.
Trots att jag inte hade en lika spännande historia verkade han intresserad. Han lovade att inte somna och strök mig igen över min kind. Jag älskade hur hans varma fingertoppar kändes och jag drömde trots att jag var vaken.  

I vår varma natt och tystnaden som följer tröttheten vände jag mig mot honom och lade pannan mot hans bröst. Värmen som spreds över hela mig, den värme som kom från honom och handen runt mitt huvud gjorde mig sömnig och precis innan mitt drömmande tillstånd och innan det vackra tog slut frågar jag "When I come to Australia, can I come visit you?". Jag känner mot min hjässa och hör hans lungor innan han med sömniga läppar svarar med en viskning och en liten rörelse för att komma lite närmare "I'll show you everything there is".

När jag vaknade av morgonkölden hade hans arm domnat, men ändå hade han låtit mig sova tryggt. Jag tog mina saker, lade en filt över hans axel och påväg genom dörren tittade jag tillbaka och såg jag hur han tryggt drog den omkring sig. Det var första gången jag blivit förälskad i en okänd man som jag såg för första och sista gången. 

 

Jag vill bara säga att mellan rövardotterhåret, under solen och mitt i flytten. Precis innan sommarlov och studenter. Precis efter vårregn och tussilago. Där har jag hittat en säkerhet. 
Hur ont det än gör att lämna Göteborg med de vackra långhåriga männen. Klubbutbudet och världens godaste té på Café Berlin. Trots hamnen och båtarna, hundra år på spårvagnar och min frihetskänsla i hisingsparken. Trots min favoritsecondhand och trängseln i nordstan. Trots att jag lämnar människor som gett mig mer än de tror, mer än jag någonsin trodde jag kunde få, åker jag ändå för att följa mitt hjärta.

Bland de här människorna, på alla spårvagnar och promenaderna i skogen har jag hittat vad jag sökt efter och fyllt tomrum. Även fast jag har haft fina själar runt mig förr har de här tagit emot mitt sökande hjärta med varma händer som säger mig att allt är okej och hur vackert det är att vara sig själv. De ler mot mig precis när jag behöver det utan att de vet. Mitt hjärta har talat ärligare än någonsin och trots att jag har ångrat ord vet jag att jag kommer aldrig att dölja en känsla för någon hur dömd jag än blir. Jag har aldrig förr känt hur känsligt mina fingrar kan röra vid någon eller hur djupt mina lungor kan andas. 

Jag vet att jag lämnar en säkerhet. Jag vet att jag lämnar chanser och tillfällen. Jag vet att jag lämnar kyssar och barfotanätter efter kanalen. Jag vet att jag lämnar vin i parken och skratt till den stigande morgonsolen.

Jag vet att det som hade kunnat hända inte kommer att hända,
men istället ger jag liv till något nytt.
Något starkare som får gro i gammal jord. 





"The thing is,
we all change but we forget to tell one another about it"

                     

De börjar kalla mig vildvittra. Ronja Rövardotter. 


Jag börjar förstå varför. 

 

Okej. 

Under den senaste tiden har känslor och annat inälvigt varit lite,
omtumlat. 

Jag har vägt hit och vägt dit.
Men nu har jag äntligen bestämt mig.
Jag som förespråkar följ ditt hjärta har nu kommit på att jag måste känna efter vart mitt eget sitter.

Och det sitter i äppelträden.
Det sitter i nervevade bilrutor i en volvo utan AC. 
Det sitter i vinyl och det sitter i gefleortens mjölkprodukter.
Det sitter i hängstolen och i bryggan.
Det sitter i salsatonerna från andra sidan älven.
Det sitter i dåliga utekvällar som egentligen är mer magiska än man tror.

Hej mamma och lenny,
hej pappa och bröder,
hej elin, prins och lilla pingla,
mikaela och fanny,

Nu flyttar jag hem igen.

Jag vet inte om det är så,
om det bara är nu.

Men det är som ett spinnande mynt.

Så länge den är i rörelse,
så länge den får fart
är den till synes ett grått skimrande klot.

Men när den stannar.
När den inte får fart. 


Vilken sida faller till marken?

Det är som en promenad på stranden med en hund.
Han håller kopplet spänt.
Han drar.

Han vill iväg. 

Du känner hans iver genom lädret,
men håller du emot,
eller släpper taget?

ska du vänta,
eller inte?