jo, juste


Man får faktiskt gå in på Avant Les hommes . tumblr . com,
om man vill.



Trycka på hjärtaknappen får man också göra.

då blir jag glad.

close your eyes and clone yourself
build your heart an army
to defend your innocence
while you do everything wrong

dont be scared to walk alone
dont be scared to like it
there's no time that you must be home
so sleep when darkness falls
----------John Mayer--The age of worry

Sittandes i min skinnstol, stirrandes på väggen, inser jag vad jag har glömt bort.


Nerina Pallot.

BORN & RAISED ÄR SÅ FANTASTISKT, HERREGUD

jag har inte mycket mer att säga,
eller skriva nudå,

mer än att jag jobbar,
äter,
jobbar,
sover,
äter.


jobbar.


så, ja.
Jag har inte så mycket tid till allt.

fantastiska fantastiska fantastiska john mayer.




Born & raised,
jag vet inte hur jag ska förklara det mer,
eller få det att låta som mer,
mer alltså än vad det är,
mer än vad som bara hörs.


Jag har haft gåshud,
i snart  30 min.

Faddringen är över och jag känner mig faktiskt lite sorgsen,
för vår lilla ankmamma var så himla duktig.


Måndag börjar det på riktigt,
så nervös?



Ja men som vanligt.

Mat.

Dagar som dessa är mat så mycket mer än vanligt.
Muskelvärk och ledvärk,
ryggvärk och fotvärk.


jag är imponerad utav mina medarbetare som klarat den här delen.

faddring på ICAlagret om tre timmar.



jag är faktiskt tillåten att vara lite nervös,
varför egentligen har jag ingen aning om.

Det är bara då jag är riktigt nöjd,
glad,
tillfredställd,

eller helt enkelt lycklig,

som jag mitt på dagen får tända mina ljus och äta ost & dricka vin kl 14.59 en söndag. 


det är ju eberbach. 

och jag skriver samtidigt. 

Glöm inte,


Hanna Nilsson Photography

>>>O<<<

Jag tillåter mig själv att svära skrivandes. 

Helt plötsligt med tandborsten hängandes i mungipan bestämmer jag mig för att satsa allt på ett kort.
Högskolan Dalarna i Falun ratas ur högen.

Göteborgs Universitet,
here i am.

Jag försöker att övertyga mig själv att det bara kommer att pågå i en vecka.

Det är såhär att jag,
med min utomordentligt värdelösa planeringsförmåga,
måste stänga in mig själv fram till den 15 Maj för att göra klar behörighetsproverna.

Jag kommer att jobba på caféet mellan 14-18 Mån-Tors, så jag har alldeles för lite tid.
Jag måste vara i bildsalen mellan 09-13.30 varje dag för att göra en 3Dmodell.
Utöver det kommer jag att bete mig som en depressiv konstnär med en touch av eremit.



Jag kommer bara att synas,
om jag absolut måste.

Behörighetsprover.


Jag har total avsaknad utav den mentalitet som behövs för att få saker gjorda.
Sista veckan och jag har gjort hälften utav de uppgifter jag har att göra.


Detta var dagens,
den innebär även 9 till -en serie på tio bilder som berättar en historia.


Jag hoppas att jag lär mig någon gång.

fantastiska fantastiska fantastiska Liam Bailey.

Det är ett litet hus. Ett litet hus med ett lätt slitet yttre, målat i dess forna glans med vackra jordfärger. Dörren är smutsigt gul, med tunga järnhandtag. I dörren sitter ett litet runt fönster med en vacker grön färg. Gångjärnen låter använda när du trycker ner handtaget och öppnar dörren. Där inne är en helt annan värld.


Med vikta svanar och glasflaskor i färg, med egenstopade ljus & stora växter kliver du in i en värld där du är hemma, oavsett vem du är. Över tröskeln vet du att här inne är jag jag och ingen annan. Det är dovt inne i huset, men med stora fönster så du ser alla möjligheter.

I det här huset finns ett bibliotek där du som vill kan fly från det som jagar dig. Vackra bokryggar förgyller väggarna och blandas med objekt jag samlat på mig från alla äventyr jag varit på. Det finns historia i allt och det är här du imponeras och förstummas, det är här tårar blandas med skratt. Det är verklighet blandat med fantasi. Det är användt och organiserat och alla ting har sitt speciella användningsområde.
Det finns ett piano, inte för att jag själv ska spela, utan för att den som kan, ska känna att här bidrar denne med sitt.
Det finns en atelje. Med sitt höga tak finns inget stopp och med sina stora fönster visar den dig världen. Med vackra penslar och papper, med böcker som avslöjar sina hemligheter och med musik som visar dig vägen är detta en plats att skapa sin egen värld, så som man själv vill ha den.
I köket vet du att det alltid finns tid. Här inne blandas nya ideér med gamla vanor och är en plats att andas ut. Det är du, och din mat. Det är du och dina vänner. Det är du och tiden.


Jag som bor i det huset, är lärare i konst. Jag har lärt mig franska, befinner mig i Paris & mina elever är högskolestudenter. Jag bär det som faller mig in, vilket ofta blir i färg. Jag lever och andas, och är precis där jag vill vara. Stress är något jag lagt långt bakom mig, nu tar jag dagen som den faller mig i händerna.
De jag undervisar är intresserade och jag inspirerar dem. Jag visar dem en väg som de inte förr sett och vill lära sig. De älskar ämnet lika djupt som jag själv och ingenting hindrar oss från att gå den väg vi satt ut för oss.
Mina vänner från olika delar av världen hälsar på och berättar sina historier. De berättar att här kan de andas ut och för varje gång de varit här ristar de in sitt besök och skapar en historia.

Då jag somnar på kvällarna i ett sovrum fylld utav lugn och drömmar, vet jag att jag levt mitt liv & gjort det jag har önskat.
Då jag somnar på kvällarna vet jag att jag alltid följt mitt hjärta.

jag kom precis på,
Jag har en historia att berätta.

Men som förut,
får den vänta till imorgon.





Den handlar iallafall om Paris.

Och att njuta av livet.

Uppsala var alldeles, alldeles för mysigt.


En snabb tur för att byta luft en stund gjorde gott.
Så jag tackar calle & co än en gång för husrum,
& musik,
& gott humör,
& fina vänner.


Det är än lite lättare nu alltihop,
att andas,
trivas här & där inne.


Det är skönt att vara riktigt glad.