Jag brukade bara falla tillbaka på den här lilla tiden på morgonen. 
Den brukade bara komma av sig själv. 


När jag vaknade fanns det en naturlighet i att ligga kvar och låta vakenheten sprida sig lugnt och stilla. Dagen börjar när den börjar,

det finns ingen stress. 

Idag fick jag ta den tiden. Jag fick medvetet säga till mig själv att nu ligger du kvar här. Spring inte före. 
Det finns ett ekorrhjul igen mitt i magen. Det snurrar och snurrar och gnekandet hetsar mig till att alltid gå lite snabbare, alltid tänka lite otydligare och slarva för att hinna. 

Jag vet inte hur jag inte kunde märka det med den förbannade stress som jag lade bakom mig under den här fantastiska hösten har tagit plats igen och gränsen var nådd när jag satt på golvet i mitt rum och inte fick upp tejpen. Så tårarna började rinna för att orken inte fanns. 


Men jag ligger här nu. 
Och jag lyssnar på my lighthouse, din version, med en spinnande katt, nya fina blyertspennor och andra betydande saker. Jag ligger bland gamla konstverk och längtar tills mina taussels och den färgglada etiopiska klänningen som blivit morgonrutin här hemma. Det finns en trygghet i den. 

11.05
och jag tänker inte kliva upp riktigt än.
Jag tänker vänta på lugnet och inte förrän hjulet har stannat reser jag mig,
för då vet jag att jag kliver upp av rätt anledning. 

Jag skulle kunna skriva flera tusentals rader.
Alla skulle ramla samman men inget skulle falla åt sidan.
Allt får plats. 

Allt kanske inte får tiden,
men en stund är iallafall något. 

Allt ligger här och tar precis så mycket utrymme som det är meningen att det ska göra. 
Dagarna rinner vidare så att vikariejobb har blivit rutin. Att kärleken har lagt sig som en ryamatta under mina fötter och värmer min hud gör mörket så mycket ljusare.

På vardagarna fäster jag mig vid barn som har hela livet framför sig. De kommer komma tillbaka till samma klassrum efter jullovet och de kommer att kramas och skratta, dela minnen och juklappar men en av dem kommer se sig omkring och önska att skratten också var hennes men vet att allt hon gör blir fel så hon gör allt fel för att ingen ska knacka på. 

Hon blev tilldelad huset längst nere på gatan med sneda väggar och droppande tak. 
När hon öppnar dörren skriker alla att det luktar illa, så hon sätter upp en skylt utanför grinden

"dra åt helvete."


Hon är rädd för att vara ensam så hon gör sig själv ännu mer ensam för att i ensamheten är hon enväldig härskare.

Jag kramar henne och säger att jag vill ha henne där och att ensamheten inte är en plats för någon.
Hon slutar skrika och vänder sig om, 
tar min hand och berättar att hon inte trivs med sitt liv.
Men att allt är en hemlighet. 


Jag skulle också skrika, slåss och vara ond om läran att vara snäll aldrig skrivits in i min bok.
Jag skulle också hålla mitt liv en hemlighet om vaknandet till dagen var tyngre än sömnen och ångesten som slår mig i ansiktet bland skolväggar försöker strypa mig.  

Det är inget ont barn. 
Hon älskar livet. 

Livet har bara inte älskat henne först. 

 

 


i wanted people to hear the song with the story that's in my head, because it's what makes it mine

- vad ska man göra egentligen... jag menar, att fiska är minst lika vettigt.



jag minns inte vad du ansåg var lika vettigt, 
men jag minns att du sa det
och jag minns att jag tänkte 

skrivbok 4, 27 november
Jag hoppas lite extra varje gång du tystnar, varje gång du fastnar i tankarna.
Att när du kommer tillbaka, så kommer dina ord handla om hur du ändrat dig. 

Jag vet inte åt vilket håll jag ska andas,
in eller ut.
för jag kan inte avgöra om hjärtat sitter på insidan
eller på utsidan







jag får liksom
visa allt nu

på riktigt. 

 

Strangers oh I dare you
to try and see if we 
devour you 
Lovers oh I dare you
to see if we will
keep you


To beats, we hope
for infinite affection
but get lost with the wanderers 
of lustful directions 
Make me whole 'til we wake
Lover, I
make you fall for my fake

Strangers oh I dare you
to try and see if we 
devour you 
Lovers oh I dare you
to see if we will
keep you

 

Här kommer hon

Jag ser den svepande storm

som kommer att ta min plats  
innan jag hunnit återfå min form

här kommer hon
dundrande

jag väntar på en blick
och när den kommer
vill jag inte vara där

då
är jag redan försvunnen.