Jag låg kvar ett tag. Genom trädkronan över mig tränger solstrålarna igenom. När jag blundar skimrar det som glitter över havet. Det är vackert och jag ligger kvar längre än det var tänkt. 
Jag behövde bara andas lite. Med vatten och naturen runt omkring försöker jag få omgivningen att andas åt mig. 

Jag vet egentligen inte hur jag borde börja berätta vad jag såg. När jag bestämde mig för att sluta blunda upptäckte jag hur mycket små kryp det var som cirkulerade kring mig. Egentligen går man kanske. Flyttar på sig för att man gör intrång på den lilla gräsplätt jag tagit för min. Men jag ligger kvar. Låter de klättra upp över mina naglar och över huden. Det kittlas på foten men jag ligger still. 

Det är vad jag ser precis framför mig som jag vill berätta om. 


Tankarna snurrade hela tiden. Jag vill försöka börja någonstans men jag tänker inte med ord på något sätt. Jag försöker ställa frågor till klumpen i magen och se hur den reagerar. Lättad? rätt spår. Men hur gör jag om klumpen har slutat svara? 

Hur det hänt vet jag inte. Jag låg i min säng 10 meter härifrån och sa till mig själv att "ditt liv är för vackert. Hur kan du vara den du är". Magkänslan sa att ödmjukhet är något du inte har.  Mitt i min oförståelse för omvärlden tänkte jag på de som levt ett liv där kampen är vardagsmat. Där själen har för många ärr för att visa för någon. Där ödmjukhet är vad de ger världen som tack för allt det vackra de får. 

 

 

Flera år senare försöker jag laga såret jag gav mig själv för att jag levt ett liv helt utan hinder.

 

Ärret är fult och täcker hela mig.
Det täcker hela mig för att jag bestämde mig för att skada något i mig för att försöka bli något annat.

Jag träffade det som säger att din tid är världefull. Din röst är vacker och det du lämnar efter dig bidrar till människans historia. Inte det skal jag tog på mig.

 

Jag bjöd in en smitta för att när jag blir frisk, vill jag kunna se mig omkring med vördnad och lämnat det som bara handlade om mig. Lämnat det som gjorde att min familj blev tagen för givet. 
Jag bjöd in ett virus som inte var tänkt att sätta sig på hjärtat.

Men jag har aldrig älskat min familj så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig gråtit bara till att se löven som skapar det sus vi hör, eller att solen glittrar så mot mina ögonlock. Jag har aldrig lyssnat till musiken jag hör. Jag har aldrig dansat för att energin jag känner vill ut. Jag har aldrig brytt mig så mycket om mina vänner, deras framtid och vilka de är. Jag har aldrig älskat blommor eller vågat hänje mig helt till en annan människa. 

Men jag gör det nu.
Men vänder jag på myntet är det svartare än någonsin.

Jag har hjärtklappning. Jag har ett virus i huvudet. Jag kan inte se mig själv. Jag stammar oftare och läser inte längre. Jag är ständigt trött och slut. Jag blir varm och kroppen kliar på nätterna. Jag tuggar och gnisslar tänder. 
Längst in, i rummet vi har, är det så tomt att det ekar. Tapeten som visar mitt mönster är kalt. Jag har upptäckt min okunnighet om omvärlden. Jag har upptäckt min arrogans. Jag hör hur ignorant jag är. Hur mycket bättre jag tror att jag är. Jag ser kampen att fortfarande vara vackrast, att jag fortfarande inte klarar av att vara okunnig. 

Jag hör hur jag pratar om mig själv som ett offer, som något som är mer skadat än andra. Jag tror mig ha svar på allt. 

 

Många gånger förstår jag inte hur jag kan vara så omtyckt. Hur jag har någon som älskar mig och vill ha mig där. Hur min far ställer upp till hundra procent och hur min bror ser upp till mig så mycket. Hur min ena bästa vän sen gymnasiet fortfarande är kvar, och hur den andra håller så hårt trots avstånd. Hur min andra på andra sidan jorden talar så gott om mig. Hur mycket min mor tar hand om mig eller vilket gott liv jag lever.

 

Jag tänker fortfarande på mig själv utan att ha skaffat mig den ödmjukhet jag var ute efter.

Jag är självisk och hur slutar jag? Hur kan jag trivas med den här människan? Jag tycker inte om det jag skapar för att jag tycker inte om den jag är. Jag är en självisk människa som klätt sig i vad jag önskar att jag var. Jag försöker och försöker bli och verkligen vara mina handlingar, de jag väljer att göra. 

Jag får inte kontakt med omvärlden för att jag får inte kontakt med det tomrum jag går runt med.

Hur blir jag ödmjuk?

Vad bjöd jag in viruset till? 

Varför sa en okunnig människa till en oerfaren själ att "ditt liv är för vackert för du har inga ärr" och varför tog den oerfarna själen de orden den okunniga människan sa, använde dem som en yxa, högg sig igenom skal, kött, ben och skar sönder själ och sinne och vred om hjärtat med sina bara händer i ren och kär berserk utan någon som helst hämning?

 

Det jag såg framför mig var en ödleliknande liten insekt på 3 cm. Den var svart, och grå. Dess vingar var sköra och skadade. Dess ben liknade spindelben. Långa och smala. Längst ute på huvudet satt två stora klot till ögon och mitt på huvudet två långa tentakler. Ute vid stjärten satt längre tentakler än kroppen. Det var en insekt jag hellre kallar odjur. Dess rörelse gav mig känslan av att den skulle krypa in under huden, lägga ägg och där under skulle jag se miljoner små ödleliknande odjur som gjorde att min hud såg ut att gå i vågor. 

Den klättrade ut och stannade längst ut på ett grässtrå mitt framför mig. Jag stirrar på den med avsky, men intresserar mig av den ändock. 
Jag blundar en stund och när jag öppnar ögonen har den förändrats. 

Huvudet är.. längre? 

Varför har huvudet plötsligt blivit lika stort som kroppen och varför är det en annan färg? Är det en försvarsmekanism eller en bytesteknik?

 

Men det är så jag ser hur den blir längre och längre. Hur den nya delen är mörkt guld och hur huvudet är större, vingarna är större. De blänker och glittrar som guldflarn och tentaklerna är säkert dubbelt så långa. Ju längre och längre den blir ser jag hur odjuret sträcker ut två nya ben, hur den kravlar sig ur sin gamla kropp, fäller ut sina nya fuktiga vingar mot solen.

 

Den får kämpa för att komma ut med den nya långa stjärten. den vrider och vänder på sin nya kropp för att komma ut men det gamla sitter fast. Odjuret försöker klättra ur det gamla genom att ta sig längre ut på grästrået men strået har tagit slut. 

Hur ska han göra nu?

 

Men det han gör för att komma ur är att vrida på sig, snurra runt som en tunna och böja sig bakåt, ut från strået och runt i en cirkel tills han tar tag i strået igen längre ner och drar sig sedan ut. 

 

 

 

När han kryper över till nästa blomma och fäller ut sina nya vingar av guld skrattar jag med tårar i ögonen och tänker att