Jag skulle vilja säga att allt står rätt till men det står inte helt rätt till, det glöder i brända sår som aldrig slår igen och det känns som att jag står helt still. Jag vet att det känns så varje gång, precis innan det händer. Jag skulle vilja veta innan när det händer. När jag känner hur det vänds. Hur vinden byter håll. Det kan gå på någon sekund, men det kan ta en hel dag. Det har blåst åt ett håll ganska länge och jag vill säga adjö nu. Sopa ut det. Byta luft. Men jag antar att sådana skrapsår i träet alltid syns. Oavsett. 

Hon kliver upp. Det finns inget att andas. Luften är torr och ryggen känns tung. Det finns inget kvar. De två som  slåss, klöser och biter varandra, de har egentligen aldrig varit överrens, hon visste bara inte om det förrän hon bröt sönder det stora hela i små bitar. För inte så länge sedan la hon ut dem allihop för att granska dem. Se vilken färg de fått. Vilken form. Vissa är hon inte nöjd med, men en del känns väldigt bra. Under hennes händer flyter bitarna runt och under tiden påminner hon sig själv att känna hjärtats slag istället för tankens hårda ord. >> This is water, this is water << repeterar hon tyst för sig själv samtidigt som hon faller tyst baklänges och igenom golvet. 

Dagarna är så långa men tiden går så fort. 

Nu har jag hamnat här igen.

I det omotiverade hålets land,
där lusten att göra något av nödvändighet är lika med noll. 


Jag vet inte om det beror på skolan,
eller om det beror på att jag inte kan hitta något jag tycker om.
Men något är det. 

HDK är en bra skola,
absolut. 

Men jag känner mig understimulerad och ointresserad. 
Det dyker inte upp något runt mig som berör mig så det brinner på insidan och kliar i fingertopparna. 
Musiken är ointressant. 
Konsten vill jag inte ens se åt. 

Jag behöver hitta lugnet i mig igen,
för jag vet att byta omgivning kommer inte fylla det tomrum jag hittat.
Ett tomrum där jag vet vad jag är bra på,
men jag vet inte vad jag tycker om att göra. 

 

Jag är trött på att behöva vara min egen inspirationskälla. 

Vi firade Micaela på Grenoli's,
där de bara hade heineken och briska.

där de inte tog danskebank,
där de spelade jay-z på repeat,

en bar jag blev omringad av 18åriga blondes i fred perry och henri lloyd. 

Nu är det dåligt,
inte psykiskt för guds skull.

Jag skriver inte bara.

Om det nu är så att jag slutar skriva när jag inte behöver,
alltså när jag är fridfull och stillsam på de plan det varit kaos,

så tänker jag finna mig i det. 


De stunder jag har som är fina och soliga,
de tänker jag inte skriva om.
De får ingen historia. 


Jag tänker leva dem.