Hej.

När jag tittar ut genom mina dammiga fönster på andra våningen hör jag någon liten tassa upp för trappan. Värmen tränger inte igenom golvet upp hit. Den går inte heller via trappan. Trots att elden har fått härja hela dagen får vi krypa nära här på övervåningen för att inte frysa. Jag trivs så. Nära. När allt annat är kallt.

För exakt ett år sedan hade jag hemlängtan. Idag har jag också hemlängtan, men åt ett annat håll. Den här tiden är äventyr och nya möten för mig. Gamla också. Det spelar ingen roll vart jag är, för jag kommer alltid hem nu. Hösten är så.
Det sprakar bakom mig. De små ligger hopkrupna på armstödet vid elden. Utan vinterpälsen är höstkylan inget för dem, så de kryper närmare istället. Jag önskar nästan att de aldrig får sin vinterpäls.
>>man blir alltid så ensam den här tiden på året om man inte är kär. Tomheten gör sig påmind och det slutar alltid med att man blir rädd för mörkret. <<
Jag ler. Önskar att jag kunde krama dig så nära att den tomheten försvinner. Men inser att man kan bara krama sig själv så.

När jag tänker tillbaka på vad du sa, minns jag tankar från i somras. Blir jag kär för att jag är kär, eller känner jag helhet för att jag är ensam?
Jag ville tro att jag var det första,
men insåg att jag var det andra. Så jag slutade.

Om jag känner mig hel med hjälp av någon annan kommer jag att gå sönder av tomhet, för den kommer ikapp till slut. När kärleken blivit stilla och blivit en del av dig. När den inte brinner med lika höga lågor, utan glöder istället- då kommer den.

Den bortglömda tomheten.

Därför tror jag,

att ensamhet
inte är avsaknaden av kärlek till någon annan.
Ensamhet är när du på något plan saknar kärlek till dig själv.

det är löjligt
hur mycket man gömmer.

Att släppa ner ridåer,
öppna
slå upp dörrarna och låta korsdraget härja fritt
det händer bara när det slutar. 

Utan att titta syns den inte utan ligger där som en gardin för fönstret
som en mörktonad ruta
och ett påslakan.


När ridån släppts
när korsdrag är med mening
finn dig då i känslan av att dammas av

för aldrig någonsin kommer det finnas
något så undangömt uppenbart
som rädslor. 

Jag kom på en sak. 

I love you
.. översätts det direkt liknar det mer 

jag älska dig. 

men svenskans
Jag älskar dig blir mer

I am loving you.


va fint,
I am loving you. 
Det blir mer något som händer
istället för något som kan hända. 

Jag älskar dig
I am loving you. 
I am loving you

I am loving.

 

-Hej vännen, jag ser att du trivs här ute. 

Hon ler. Som ett litet tecken på en enorm sanning, ler hennes ögon ännu mer och det bryter i mig att jag vet något hon inte har en aning om. 

-Du har fina blommor i dina händer. Du gillar dem, eller hur? Det skulle inte förvåna mig om du svarar att du känner dig hemma bland dem. Eller att det brinner av lycka i dina händer när du rör vid bladen, precis som om att skogen vill ge lite av sitt liv till dig. 

Hon tittar storögt upp från jorden precis som om jag visste något om henne hon inte hade en aning om. 

- Det är okej. Du kommer göra det när du blir gammal också. Men du kommer tappa bort dig ordentligt innan du kommer ihåg det igen. 
- Vad menar du? Jag ser hur rädd hon är, för hon plockar med något. Hon fokuserar inte med blicken, den flackar från ett ställe till ett annat, precis som om den har tappat bort sig. Ett tydligt tecken. 

- Jag menar att när du blir äldre, kommer du glömma bort att du trivs här ute. Du kommer att glömma bort ditt sätt att älska, du kommer att glömma bort att du har stora stadiga fötter. Du kommer inte höra musiken, du kommer inte dansa eller vara naken. Du kommer bli rädd för människor, mat och speglar. Du kommer att överdrivet älska eller hata dig själv. Du kommer att glömma bort att du har bruna ögon. Du kommer inte ens se ner på dina händer på väldigt länge.

Nu är det jag som förvånas. 
För smultronet hon trätt på strået plockar hon av och ger mig. Höstlövet hon har fäst vid sitt halsband knyter hon fast i mitt. Hennes lilla jordiga hand pressar hon mot min bröstkorg och blundar. Hon trycker sin handflata igenom benen och klämmer om mitt hjärta, med pulserande handrörelser sätter hon igång det. Hon springer runt, trycker in händerna genom mitt kött, knäcker ryggraden rak och blåser in smörblommor mellan kotorna. 

Sedan sparkar hon mig i knävecken så jag faller till marken. Nu står hon framför mig. Jag känner igen de lilarosa läpparna, de små strån av gult i hennes ögon. 

- Det är du som har tappat bort dig. Inte jag. Det var du som blev vuxen. Inte jag. Det var du som ljög, inte jag. Jag var här hela tiden. Du glömde bort mig. 


Hon vänder sig om, traskar in bland träden och släpper solrosor efter marken som en påminnelse att inte tappa bort mig själv igen.