Hur ska jag formulera mig?


Jag är så rätt. Det här är så rätt. Jag trivs med upplägget, alltså föreläsningar och seminarium.
Jag trivs med att vi kommer att läsa en kurs i taget. Jag trivs med att vi hela våren kommer att läsa konstrelaterade kurser. Jag trivs med att en utav lärarna är otroligt inspirerande och att jag märker det redan nu. Jag trivs med att de jag träffar är pratglada och hjälpsamma. Jag trivs med att jag redan har bytt nummer med några. Jag trivs med att lokalen vi kommer att undervisas i heter Artisten. Jag trivs med att jag har tillgång till ett enormt bibliotek. Jag trivs med att de människor jag ler mot ler tillbaka. Jag trivs med att jag just nu har hela världen framför mig och att jag kommer att uppleva allt och lite till här. 

Gud. 
Jag bara trivs, så himla bra. 

I've got a lust for life,
and a dangerous mind.

Så,

nu har det hänt. 
Nu har det alltså hänt på riktigt.

på riktigt. 
Jag har verkligen flyttat.

flyttat. 
flyttat
flyttat

stavat sådär är det ett väldigt fult ord och anledningen till att jag uppepade gånger skriver ordet flyttat är för att jag inte har insett det än. 
Jag bor här nu och det hela känns verkligen som om jag har valt rätt för mig.

Tidigare idag sade jag något jag absolut inte visste att jag någonsin skulle säga, 
och definitivt inte så naturligt.

>> .. ja nu hittils och med dem har jag verkligen levt ut mitt liv <<

så jag hoppas ni förstår att jag saknar er,
mina kärleksbarn.

Och jag tänker på er. 

jämt. 

o I threw your letter into the flame
And watched the fire regain
And these words have done nothing for you
As I did not read them through
Now turned to ash in the flume

And colors are dull
As the feeling of the cold
And memories fall
As the fire is getting old
Oh and I once more am now

Don't you fret I'll find my way
Carefully walking from the devil's plane
And I know why you did not follow me
Pride swallowed me then led me astray

And now the dark in me has now seen the day
Oh my chill has now lost its way
And these hands that once had helped me to pray
They are limp in utter dismay
Oh they fall in their disarray

And colors are dull
As the feeling of the cold
And memories fall
As the fire is getting old
Oh and I once more am now

Oh don't you fret I'll find my way
Carefully walking from the devil's plane
And I know why you did not follow me
Pride swallowed me then led me astray

 

Jag har testat en sak ett tag nu.

Jag har testat att öppna hjärtat, att verkligen känna det jag känner och känna det fullt ut.
Det var så nämligen så att under en period slocknade allt. Det var en tid då ingenting kändes.


>>While you were, say you did<<


När jag läste detta hände det något. Jag förstog att jag är jag och ingenting annat och det finns inget annat, så det var dags att visa vad jag är och visa vad jag känner.

Så jag började.


Men nu,
efter ett tag.


Mitt jag har blivit ett naivt litet hjärta som slår för allt.
Jag ser skönhet i allt ont. Fult. Användt.
Övertygad att alla är vänliga själar som vill varandras bästa, som lyfter upp varandras goda sidor, som inspirerar, som älskar, som skänker varandra positiva tankar och lyfter upp varandras sinnen att springa ikapp med vårhimlen.


Övertygad ligger jag på kvällarna och älskar de människorna runt mig på ett sätt som jag gör att jag skälver. Ryser vid själva tanken av deras underbara ansikten och älskar deras ärr och ler åt deras sämre sidor.
Tanken på dem ger mig spring i benen och mitt hjärta brinner av längtan tills jag får se dem igen.


Men i misstankens sken kan det har gått så långt att jag verkligen tror att jag inte får samma sak tillbaka.
Och med det sagt tror jag inte att vi ger varandra den kärlek vi förtjänar.

Utan att höja mig själv till skyarna,
vill jag bara säga att jag tror att jag förgäves slungar ut kärlek till en värld som inte är villig att ge tillbaka.

För tänk dig,
om varje människa har en specifik mängd kärlek i sitt hjärta och för att hålla den fylld behöver denne lika mycket tillbaka som han eller hon ger.
För att rädda sig själv från ondo ger denne inte ut något.
Men om han eller hon är redo att ge allt den har utan att få något tillbaka.
En dag tar det slut hur man än vrider och vänder på det.

Och vad jag är rädd för nu,
är att jag själv börjar känna min egen botten. 

 

>>vad ska du göra nu?<<

Frågan kom och slog mig hårt i bröstkorgen. Tonårsåska och panik.
 Jag kände hur den klättrade sig upp längs med min rygg och hur livet kom ikapp och kolliderade hårdhänt med hela mitt jag.
Ingenting i världen hade förberett mig på att jag en dag kommer att bära med mig allt och alla i en annan sorts tygkasse för att kasta mig ensam ut för ett stup.

>>..hur länge blir du kvar?<<

>>Jag slutar inte. Det kommer väl inte bli densamma när du åker. Fast i och för sig så blir jag inte här så mycket i höst heller.<<


Jag kunde inte göra annat än att ta ett djupt andetag och fokusera på kartongen med fil jag håller i händerna.

Inte nu. 
Inte här.


Det är såhär de säger att livet går vidare. Nästa steg. Nästa tröskel.
Man lämnar allt bakom sig för att satsa på sig själv. Egentligen så vet jag att det här är mitt kall.
Det är såhär jag ska leva.

Ändock lockar säkerheten in mig i sin varma famn, tar tag i mina handleder med varma gamla händer och bjuder på nybryggt kaffe i filtar som luktar vedeld och sötvatten.

Här bland åby's gamla träväggar har jag krossat allt, blåst ut ljusen, tappat fotfästet och kommit upp igen. Byggt ihop varenda bit, målat om och sytt ihop. Allt som är något att bära med sig att jag hittat här.

Nu har jag inget annat att göra än att tacka de själar som tände min eld igen.

Och den här gången på riktigt.

rätt rewligt med nattliga uppdates tillbaka i min pappas kök.

Jag räknar verkligen dagarna nu.
Andas in allt jag tagit mig igenom här. Allt det goda, och det onda.
Försöker desperat hålla i varje detalj som har format och sargat och tagit sin plats i mitt ansikte.
Jag försöker komma ihåg den horisont och den färg och de händer jag har idag.

Jag vet att allt kommer att förändras nu.
Jag vet att min färg kommer att flagna. Någon ny kommer att ta dess plats.

Jag hoppas bara,
eller jag kan bara hoppas,
på att jag inte tappar bort varken horisonten eller färgen helt och hållet.  

Marlow
Svantjuvarna av Elisabeth Kostova

Det skulle ha blivit. Det vet jag. Och det ångrar jag.

Varför det aldrig blev vet jag inte,
jag kanske inte tyckte att jag hade tid över.

Ändå hade jag det, nästan alldeles för mycket.

fast med jobb,
vänner,
soliga dagar,

så var det kanske svårt att se tiden då allt snurrade runt en som en orkan av
tickande klockor,
måsten och viljor.


jag ångrar det nu dock-

Ingen förståelse har jag heller såhär i dörrkarmen till min nya värld, mitt nästa liv och min nya tid-

varför jag aldrig tog mig tid för


Hanna & the musiclovers


Det skulle ha varit ett radioprogram på 88.8 förstår du.

 

 

Jag vet inte hur mycket eld som får plats i ett brinnande hjärta,
eller hur mycket ett sinne är tillåtet att känna.
Inte heller hur mycket en själ får längta,
eller hur mycket en tanke får fylla.

Men jag tror att On the Road återgav varenda detalj som behövs för att bevisa att det inte finns någon gräns.

No it wasn't maiden-up, the falling or the faded luck
Hung up in the ivory, both were climbing for a finer cause
Love can hardly leave the room
With your heart