Hej.

Jo, jag tänkte påminna dig om lite grejer. 

Först och främst, va duktig du är. Det syns att du försöker den här gången. Jo, du som älskar bruna ögon, tittar du ordentligt varje dag? Det är viktigt nu.
åh, fina naglar. Ladylike.
Du har gjort ett bra jobb vännen. Du har tagit dig ända hit. Har du tänkt på att du jobbat varje år sedan du var femton? riktigt bra arbetserfarenhet. Och att caféet ville göra dig ansvarig innan du ansåg dig vara redo? de trodde på dig. Bara att du stack iväg ner till Göteborg och provade lärarutbildningen. Det är det inte alla som gör. Minns du vad de sa? "Det är ju tack vare Liana och Hanna som vi alla umgås", du skapade verkligen ett litet myskollektiv. 
Och för att ens tala om The secret garden show. Grym idé. Du har varit värd för Matt Corby. 

Du har alltid varit en bra och stark vän. Alltid hjälpt till utan att tänka två gånger. Trots att andra var taskiga respekterade du dem. Det var liksom aldrig en fråga om saken. Du funderade bara på vad de såg för nödvändighet i att hålla på, skakade av dig allt och fortsatte. Du fyllde ritblock efter ritblock. Gömde dig på toaletten för att slippa matten och revolterade på klassfotot. 

Du fick Ponnyn Nancy att låta dig ta i hennes öron. Ingen annan på hela ridskolan fick göra det. Vad säger det dig nu? Filippa berättade efter några dagar att hon inte trivdes med sitt liv, så du tog henne i handen och sa att du ville ha henne där. Resten av den dagen lyssnade hon bara på dig. 

Minns du vad Maria sa? "en dag hanna, förvånar det mig inte om du arbetar som fri konstnär". Minns du vad Roffe sa? "Du målar och tecknar väldigt fort. Du har en fantastisk visuell förmåga" Han ordnade ett stipendium det året och sa att det var en självklarhet. 


Hanna,
du har tre stipendium. 

Vad gör du nu då? 
jo,
Du målar en stor väggmålning, en oljemålning, en blyertsteckning, ett singelomslag och klipper ihop en bok. Du sitter med i den kreativa gruppen, arbetar heltid, sa upp ett extrajobb och har ändå alltid energi kvar att visa kärlek. Du läser en bok. Du tränar och stretchar, håller naglar och hår fint o välskött. Letar lgh. Du handlar och ser till att din rumskompis får en lugn atmosfär. Planerar framtiden och mejlar angående spelningar. Du ger bra kritik, ser till att dina vänner och familj vet att de är saknade. Tvättar, håller rent o lagar bra mat. 

Känner du dig stressad?
Inte så konstigt. 

Du är väldigt bra på det där förässten. Att alltid se till att de runt dig känner sig trygga och omhändertagna. Du ser alltid till att de vet vad de är bra på, vad de ska vara stolta över och hur betydelsefulla de är. 

Bra vinylsamling btw.
Du har länge varit bra på gammal musik. 


Behöver jag ens nämna att du tågluffat också? 
Varit på en hel del spelningar, åkt på spontanresor. Skällt på poliser, tog studenten utan Bh, blivit visiterad av fransk polis, pratat med en amerikan om konst en halv natt på ett tåg, blivit erbjuden att jobba på ett hostel, sprungit hem i -32, druckit kaffe med oskar linnros, fotat åt diverse företag för att de bad om bilder. Alltid älskat alla oavsett. Du reagerar inte ens på hur människor ser ut, om de är påfrestande eller dryga att ha å göra med. Du har alltid sett dem för deras bra sidor. 

Du har ibland varit för snäll för ditt eget bästa. 


Gefan i o låta människor säga åt dig vad du ska göra.
Gefan i o ta på dig saker för att du inte vill se andra må dåligt över det.
Sluta o tvivla på dig själv.
Sluta hitta på eventuella svar på frågor du inte fått. De blir alltid negativa för att det är vad du förväntar dig. 
Sluta se andra som viktigare. Du är lika viktig. 
Stå upp för dig själv och låt inte andra styra och ställa med dig bara för att du anser att deras åsikt är mer värd.


Get stable, then you grow. 
Mvh Hanna. 

Nu bytte jag. 

http://hmncompendium.tumblr.com

 

Det krävs lite mer.
Lite tydligare budskap. 

Varje dag skriver jag lappar till mig själv för att påminnas om mina styrkor, lägga undan svagheterna och röra mig långsammare; komma lite närmare det jag står i för stunden. 
Det krävs mer den här gången.
Och jag vill inte säga att det tar sig
än. 


Men om ett tag. 

 

Jag vill berätta att jag har aldrig sett dåliga sidor som något dåligt. Jag trivs i dem. Känner lycka i dem. 
Jag vill se människors dåliga sidor runt mig för det finns något vackert i de saker som döljs med vilje. Sådant som bara kommer fram när vi ovetande glömmer bort våra burar och ändå känner trygghet. 
Det händer inte bara. 

 

- Finns det något jag kan göra? frågade han.


Come upstairs and I'll show you where all my demons hide from you. 


Det behöver bli så. Det finns en vind och jag bestämde mig nyligen för att tända ljuset där helt. En gammal vän sa a calm sea never made a skillful sailor. Jag har insett att jag blivit erfaren i stormandet och förstått att jag har ett val. Jag tänker öppna dörrar och låta korsdraget härja fritt. Det ska ske ordentligt den här gången för nu när bökigheten har kommit ifatt vet jag att jag är rätt. Nu ska ni allihopa få se. 

Varsågoda,
dörrarna är öppna.

Det har funnits dörrar jag vägrat öppna utan skillnad på in eller ut. Ingen fick se vad som skedde här inne. Andningen vi alla gör, där har jag inte vågat andas djupt för ifall jag sjunker ner för mycket är jag rädd att inte hinna upp igen innan ni går så jag har andats för lite och domnat. Jag ska berätta att jag aldrig var en sådan som sprang fort så jag ställde mig direkt efter startskottet på sidan och låtsades att foten gjorde ont. Plötsligt var jag bekväm och skrev historier om de stunder som hände framför mig på banan, men då glömde jag också bort att vara en huvudkaraktär jag med. Och så har det fortsatt. 

Jag berättade kort på gatan men jag vill berätta mer för det behövs. Jag bestämde mig nyligen så bare with me. Snart är jag klar igen. Delmål, som du säger.

Vi står i ett rum utan varken dörr eller fönster och det börjar utan ett tjut. Plötsligt är det där. En brandvarnare reagerar på rök men föreställ dig utan. En frågesport där du får frågan men innan du hunnit svara lyser det fel svar och du har förlorat. Här kommer väggarna och numera suckar jag bara, stänger ögonen och låter dem komma. Jag har blivit stark nog att trycka ut axlarna när de kommit åt mig för att ge rum åt armbågarna så de kan ta spjärn men det jobbigaste är att känna hur spikarna dras ut. Men efter en stund är det klart. 
Jag har gett dig titeln som rötterna under mina fötter men jag tror medvinden är närmare. Eller värmen i nacken. Att veta att du vet vad som händer när stunderna kommer och jag fastnar i repetitionerna, det är det jag menar är medvind.

Jag vet att jag skräms då jag säger hela livet men vi skämtar jämt om villor, barn & loft. Tänk så. 
Jag visade att det finns damm på vinden och du svarade med två sopkvastar och det har gett medvind till att jag inte bara ser kanintänderna i spegelbilderna längre. 

 

Tillfälligt. 

Det ordet kliar i nacken på mig och jag vet såhär långt att jag aldrig har gillat det. 

När jag flyttar känns det som om jag ständigt glömmer kvar någonting. Som om att jackan sitter fast i handtaget.
Jag börjar inse att Hemma har tappat sitt fäste för när jag försöker sätta ihop ordet med en plats bläddrar tusen bilder förbi utan att någon stannar. 

Att jag inte får sätta mitt namn på någonting ger känslan av att springa utan att nudda marken.
Jag känner mig som en gäst var jag än är. 




Men mellan alla funderingar och utmaningar finns lärdomar och bland många har jag insett att jag inte trivs i tillfälligheter. Hur mycket jag än längtar efter min egen adressändring, en lokal att måla i, att P&L's kreativa grupp får liv. Hur ostimulerad jag än må vara så bestämmer jag mig för att bita ihop och fokusera på vad som tar mig framåt.

Jag måste bara komma ihåg att allt bra tar tid.