Jag har släppt allt nu. 
     minns du fanny?


De tunga orden. 
Den hårda huden,
och den ihåliga insidan. 
     minns du?

När jag berättade i text
hur allt hade raserat.
Jag var så rädd för dina ögon,
     hur din färg skulle försvinna.
     jag älskade den,
     jag ville inte se den försvinna. 

Den är borta nu fanny. 
 

Om jag andas ut i natten,
          blir värmen till frost 
          som silverskimmer från månen
lägger den sig framför mina fötter.

Om jag andas ut under solen,
          blir värmen till bergsvatten
          som guldskimmer från solvindarna
sveper den mig runt i sin dans. 


Minns du fanny?
          Jag kan andas nu. 


     Jag saknar dig. 

Som ett underbart snurrande virrvarr utav färglagd skimmrande kaos. 

Ungefär så känns det. Jag blöder och flyter ut i ett mönster utav solsken och blommor. Jag möter vackra människor jag upptäcker nätterna med. Vi skrattar längsmed trottoarkanterna och springer ikapp över asfalten tills våra lungor känns som iskallt frost till morgondagg. Jag möter människor som snurrar in mig i sina armar, målar mig med sina ord och sina leenden. Om rödvin var en dörr har jag öppnat den så det stormar här inne. Det är ett totalt och förvirrande kaos som jag har låtit mig förloras i, men tro inte att det är ett grymt, elakt och frustande kaos. Nej! utan ett rosappudrigt skimmer som mjukgör min hud och fyller mitt hjärta med värme och fyller mina fickor med skratt och fnitter. 

Helt plötsligt har jag upptäckt en värld inom mig som ser allt i ett annat ljus. Jag letar och finner med en nyvunnen nyfikenhet små hål i väggarna jag ramlar in i, upplever och dansar ut ur med ännu mer färg under mina naglar. Den musik jag fann så svår har lossat sina torra läderrämmar och låter mig nu sjunga fritt och högt ikapp med björkarna och snön. 

Jag ser och upplever de bakgator som jag inte trodde fanns. De rum och bortglömda uppvärmda platser ingen minns bjuder in mig. De prydliga samtal jag skapar i små bubblor runt mig öppnar upp min bok och blåser liv i sidorna, sträcker ut min rygg så jag ligger platt på mahognybordet och bara andas ut och in nya krafter och mer energi. 

jag ger plats åt allt utan att stöta bort eller ut.
Allt är möjligt och allt får plats.
Jag håller balansen med nyfunna lagade lungor.

Jag suger i mig och känner hur själen växer utav kunskap och pulserar i takt med livet. 


"Hanna med sitt solsken i fickorna" 
- M

Därav kom det sig att tre studenter gick sin smått raglande väg tilblaka. Se dem där de går, bara aningen vingligt. Det är tyst, och när klocktornets klocka slår den sena timmen bryter det inte tystnaden så mycket som det bekräftar den. Också syrsorna respekterar tystnaden. Deras sång är som omsorgsfulla stugn i dess väv, så små att de nästan inte syns. 
Natten är som varm sammet runt dem. Stjärnorna, brinnande diamanter på den molnfria himlen, målar vägen under deras fötter silvergrå. Natten är fulländad på ett vilt sätt, nästan skräckinjagande vacker.
De tre pojkarna, en mörk, en ljus och en - i brist på ett bättre ord - lågande, märker inte natten. Kanske är det någon del av dem som gör det, men de är unga och berusade och sysselsatta med att längst in i hjärtat veta att de är vänner, och att de alal tre känner en viss kärlek som aldrig kommer att lämna dem. Pojkarna vet också mycket annat, men inget av det verkar lika viktigt som det här. Kanske har de rätt. 

- Patrick Rothfuss, Name of the wind. 

>>Fördöme mig pojk, jag hoppas att du är lika duktig som du själv verkar tro. Jag kunde ha glädje av någon med Illiens eld här<<
>>jag hoppas att det här är ett lika bra ställe som alla verkar tycka, jag behöver någonstans att brinna<<

- Patrick Rothfuss, Name of the wind

>>vad har du tagit med åt mig?<< frågade hon upphetsat. Jag log. >>vad har du med åt mig?<< sade jag retsamt. Hon log och stack fram handen. Någonting glimmade i månskenet. >>en nyckel<<, sa hon stolt och tryckte den i handen på mig. Jag tog emot den. Den hade en angenäm tyngd i handen. >>den är väldigt fin. Vad låser man upp med den?<<.
>>månen<<. 

- Patrick Rothfuss, Name of the wind. 

Fria honom!

Aldrig,
Där han är nu
   kommer han att växa. 
             långt förbi,
             långt över.

Se ni bara!


Ni kommer att stå där ni är
     fördömda, 
     gömda & borglömda i hans frånvaro.


Rör du honom,
           så släcker du hans eld. 
                                    er eld. 
Rör du honom,
           krossar du hans glöd.

Nej, se på honom,
        och låt honom brinna. 
utan er. 

Vart tog du vägen,
Peggy lejonhjärta? 

Thehoneycombartchive.blogg.se.


Där kommer allt konstrelaterat jag håller i mina händer,
har i mitt huvud,
känner i själen,
värker i kroppen
att dyka upp.

 

Alla frågor och funderingar.
All kritik.
All inspiration.
Allt från skolan.
Allt.
Allt.


Allt.

Nu jävlar händer det mycket här. 


Började på Högskolan för design och konst idag.
Fri tillgång till den vackraste atlején i världen. 
Assignments varje vecka.
Gallerispring varje vecka. 
Reflektioner och kritiserande och samtal och ALLT. 



Det kunde liksom inte bli bättre. 

Och dessutom på det,

The Gaslight Anthem den 6e april,
Egyptian Hip Hop den 21 februari,
Local Natives den 20 februari,
Jimi Hendrix Woodstock-konsert på BIO på torsdag,
Krokikurser varannan måndag,
dokumentärtisdagar,
onsdagspubar och
fjärilar i magen. 



Nu börjar du Göteborg. 

Jag vågade faktiskt.

Det trodde jag inte,
men det gjorde jag.


Jag tog initiativet att tala,
med kanske den vackraste människa jag sett.

 

Hej, vad händer?

 

Jo.

Studerandet går framåt. Målandet blir bättre. Musiken blir klarare. Mitt huvud blir lättare. Träningen går bättre. 

Storstadsstressen är dock densamma, men vattendrickandet går bättre.


hah!?


nej. Jag lovar,
jag ska inte skriva om sånt. 
Så låtsas att jag stryker över det. 

Nej det jag ska skriva om handlar mer om hur fruktansvärt viktigt det är att leta efter vad som är viktigt i livet och ge det omtanke. Att arbeta hårt för det man tror på och stärka sin självkänsla.

Det finns en fråga jag alltid försöker ställa mig själv, 
i varje situation, diskusson, dialog, konflikt, samtal, text ...


håller jag med om det här? 

 

För att glömma bort sin egen ståndpunkt är att gå med ögonbindel genom livet.

Jag är faktiskt inte riktigt redo att återgå till att läsa. 
Det är så mycket som tar plats i huvudet att jag inte riktigt,

får plats.



Det har växt blommor jag aldrig sett innan,
och jag har inte bestämt mig om de är vackra eller ej.