16.58

Jag slutar
precis här
att försöka förstå
det som alltid och enbart
är och förblir relativt. 



23.02

det är fantastiskt
stunden då jag förnimmer 
att mina egna ord
ekar högre än andras

Hej Caleesi.

Nu ler du sådär,
jag vet precis hur. 

Jag har tänkt hela morgonen på det du sa imorse. 
"har du tänkt på hur vi pratar med varandra?"

Nej, jag har inte tänkt på det. Jag har kännt det.
Det här med att vi pausar en stund för att få höra om varandras dag.
Jag ser det lite som att vi saktar in så vi kan gå i samma takt igen. 

Jag gillade att du la till att vi inte tar varandra för givet. 

Jag svarar oftast inte så mycket. Du får kanske en leende, en nick eller ett "hm.. ah"
Men jag ska berätta det att...
det tar lite tid för mig. Det kommer så mycket känslor som jag måste bestämma vad de betyder innan jag kan sätta ord på dem. Allt så jag vet att jag det jag säger är baserat på vad jag känner. 

Det tar lite tid att omforma mina känslor till ord. Men bara så du vet, så du inte tror att jag inte har något att säga om saken. Det är bara det att jag bryr mig så mycket och
jag vill att det ska bli rätt. 

Men, 
meningen med det här lilla inlägget är att dela med mig av lite mer. Jag vill fortsätta ge dig en bra dag idag.



Minns du den här dagen? Det var den 26 februari 2012. 

Jag minns hur jag sitter i vardagsrummet med nytänd brasa och raggsockor och ser att du skrivit. Du vet om de tankar jag hade då,
och hur otroligt mycket det där lilla gjorde.

Jag blev jättenervös. Tänk om jag fotar jättedåligt och han inte gillar det? Tänk om vi inte kommer överrens? tänk om jag blir sådär konstig och han .. tänk om.. tä.. ja. Du förstår. 

Dagen gick.
Du säger att jag borde komma ner till Uppsala så vi kan umgås,
kanske ta en öl. 
Jag tänkte va?, vill han att jag ska komma ner? åh.. ja.. det vill jag verkligen. 

När vi skiljdes åt hade jag inte varit osäker en enda sekund. 
Jag höll tummarna för att vi skulle lära känna varandra mer. 


Fanny och Sophie: Tack till er också. Utan er hade den heller inte blivit av. Ni var som värmen en kall höstdag. 


Har du tänkt på att vi pratat iallafall en gång i veckan sen den 14 februari 2012?

Tänk på balen och hur vi tog oss igenom den. Tänk på dagen efter muren och hur lättad du var. Tänk på när du kom hem från etiopien och när jag provade klänningarna. Jag kan inte beskriva vad jag upplevde då. Din pappa. Din syster. All värme. 

Mamma berättade en sak du sagt "Hanna röker bara när hon är med martin".
Du hade helt rätt. Du vet inte vad det lilla gjorde. 

Jag tror att det var du som sa en gång att jag kommer ihåg små stunder. Tack för att du sa det. 


En till sak,
en dag när jag var med en vän vid långsjön kom du gåendes med en gitarr. Ni var ett helt gäng.
Du säger:
"- vi hänger kvar här ett tag. Sen tar vi subway innan vi drar till.."

Då planerade du lika mycket som nu.

Det här var 2009 btw. Tror jag. Eller 2008? 
Jag minns att jag önskade att vi var vänner.
 
Nu är det så.

jo juste,
När du sa "jag gillar när du har massa svart på dig"
det var inte meningen att avfärda dig.
Jag sa att svart är den tråkigaste färgen som finns.
Men det jag menade var att jag personligen känner mig färglös när jag bär det.

Hur som helst.
Jag blev glad att du påpekade det. Så tack. 


Vad jag skulle säga till dig om jag var vikarie för dig som liten?
Du kommer att hjälpa många människor i ditt liv. 
Vad jag skulle säga till dig over there in the future?
Tappa inte ditt hjärta, det är det finaste du har.

nu då?
Tack för att du ger mig av din tid, och för att jag får ge dig av min. 
Vi hade kunnat gjort något annat av den. Men väljer det här. Bara det säger något. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag stod, fylld av tankar, och tittade ut genom fönstret. I mina händer låg tusentals krossade äggskal. Sidorna på mina tummar hade precis börjat bli irriterade och röda efter de vassa kanterna. Jag minns hur Sofia står bredvid mig och säger något om vädret, men jag hör henne som om hon vore så mycket längre bort än hon egentligen är. 
Jag minns att jag trivs. Jag vaknade tillsammans med en snäll tanke och höll tag om den genom morgonen. Jag vägrade släppa den, precis som ett barn håller i något kärt. 
Jag tänker att det är en väldigt vanlig dag, och att jag antagligen inte kommer att minnas den- hur mycket jag än tänker på hur mycket av en vanlig dag det är. Tanken slår mig att vi glömmer fler dagar än vi minns, och att en liten obehagskänsla kryper upp längs nacken- när jag dör kommer jag att minnas så få saker av mitt liv. För att hindra obehaget slår jag upp en mur och hoppas istället att de saker jag kommer att minnas kommer vara så storslagna att det inte gör något att dagar som denna kommer att försvinna i mängden.


Sara ropar >>Kom post, så går vi!<< jag ler och vet precis vad hon vill. 
Jag lämnar mina tusen äggskal och går mot dörren. När jag trycker ner handtaget hör jag bjällror, glada rop och skratt. Det slår burkar mot asfalten och hästhovar hörs bland de hurrande ljuden. 
När jag slår upp blicken från dörrkarmen rider ett bröllopsfölje förbi mig. Jag känner hur ett enormt lyckorus letar sig igenom kroppen och jag undrar varför jag känner en längtan precis efter, men ser ändå upp, vinkar och skrattar tillsammans med dem när de vinkar tillbaka. 


Jag kommer på mig själv att känna hur lustig situationen är,
här går jag i min så vanliga dag.
Samtidigt upplever människorna som åker förbi mig en av de största dagarna i sina liv. 

När jag tippar över komposthinken ner i den stora bruna, väldigt olustiga tunnan tänker jag att vi lever så olika världar men på exakt samma plats. 
För dem kommer jag vara cafétjejen som vinkade glatt och skrattade ikapp med dem. För mig kommer de vara anledningen till att jag insåg hur varje dag är betydande, oavsett om du minns dem eller ej. 

 

 
Det går rätt fort,
24 oktober 2012 0ch 2013

 

När jag var yngre,

förstod jag inte att känslor var som ett hav.
Att vi hade som en innerlig atmosfärisk metropol, 
och att de var som ekot i en kyrka.

De bara fanns. 
Och jag visste inte vad de var.

Tanken slog mig
efter att jag kom ihåg något som hände för länge sedan
där jag inte förstog vad det var som kändes.
Vad det var som tryckte på inifrån
vad det var som vibrerade. 


Jag ser tillbaka nu och vill krama mig själv
för att jag såg på fenomenet som något jag inte hade kontroll över.
Det är rätt skönt att inse det igen
på ett helt annat sätt
flera år efter. 

I fransarna fastnar det gula ljuset från solen som kikar upp över taket. I mitt förnimmande av värmen vaknar också öronen ur drömmen och jag kan höra knastret från frosten som somnat på fönsterbrädet. Ur min vrå under fönstret bland bomull och moln, slår rysningarna volt och väcker mina sovande muskler. Små sprättande vågor av ny energi springer genom min sovande kropp och väcker den med ett rop att >>dagen är här!<<. 

När ögonlocken bestämmer sig för att slå följe med vaknandet bländas jag av världen vi gjort till vår. Under värmen från mitt moln av bomull får min kropp fokusera på att lagas klart. Ingen energi behöver gå till spillo för att själv värma min kännande hud. 

När känslan av att springa får övertaget och tyngden från natten släppt mig ur sitt grepp, sätter jag mina nyfikna fötter på det fortfarande sovande golvet.

För första gången har jag vaknat före morgonen
och aldrig förr har jag kännt stödet från rötterna vid mina fötter, på samma djup som nu. 

Min rygg och mina armar lyfter mig ur värmen och när jag inte längre känner golvet förstår jag att jag har lyft mig ur molnen. 

När tanken får kraft och känslan slår rot,
andas vi in av nyvunnen styrka.

En frusen dimma stjäl kraft
ur styrkan av solljuset
och inget hindrar dräpandet
av den mättande kol
som tagit plats i periferin. 

Ur den blinda jakt
på trädtopparna
som smittar våra val;
känn dig inte jagad längre. 
Leta inte mer. 


Det har redan
kommit ikapp. 

jag hörde precis
för första gången
ljudet av ett stearinljus
när det dör ut. 

Jag förstod aldrig varför
vi skulle besöka morfars grav

Jag förstod aldrig varför
de alltid envisades med att respektera graven
genom att stå stilla i tystnad

"Hur kan en sten betyda så mycket,
han är ju inte ens där?"

Så jag tittade på er
och förstod inte hur ni inte hade med honom jämt.
Varför ni måste komma hit för att få kontakt. 


Han är är ju med mig överallt tänkte jag
Jag kan ju prata med honom var jag vill
för han hör mig vart jag än är. 

Han är ju alltid där.

jag vill gärna

fortfarande

tro på det lilla,

trots tystnaden.

Det finns någon gömd lögn, bortglömd. 

Ut. Släpp.
Det knackar på och jag vill inte öppna.

Jag hör dig,
låt mig vara nu då. 



If you sense there is more,
there is more. 
- John Green. 



Jag vill öppna något nytt.
Det känns som om jag vill..


byta skepnad.