I fransarna fastnar det gula ljuset från solen som kikar upp över taket. I mitt förnimmande av värmen vaknar också öronen ur drömmen och jag kan höra knastret från frosten som somnat på fönsterbrädet. Ur min vrå under fönstret bland bomull och moln, slår rysningarna volt och väcker mina sovande muskler. Små sprättande vågor av ny energi springer genom min sovande kropp och väcker den med ett rop att >>dagen är här!<<. 

När ögonlocken bestämmer sig för att slå följe med vaknandet bländas jag av världen vi gjort till vår. Under värmen från mitt moln av bomull får min kropp fokusera på att lagas klart. Ingen energi behöver gå till spillo för att själv värma min kännande hud. 

När känslan av att springa får övertaget och tyngden från natten släppt mig ur sitt grepp, sätter jag mina nyfikna fötter på det fortfarande sovande golvet.

För första gången har jag vaknat före morgonen
och aldrig förr har jag kännt stödet från rötterna vid mina fötter, på samma djup som nu. 

Min rygg och mina armar lyfter mig ur värmen och när jag inte längre känner golvet förstår jag att jag har lyft mig ur molnen.