Jag blir bara så jävla arg för att jag inser att allt jag kan är egentligen helt fel.
Jag har hittils tolkat min omvärld på ytan enbart, trott att jag då samlat all information och förstått allt. Men nej. Jag har aldrig läst på till något.

Utan vad jag gjort är att ha hört vartannat ord, satt ihop en egen mening och då hamnat på nån helt annan fejkad väg. 

Jag blir bara så jävla irriterad för det känns som om jag måste lära mig allt om igen. Allt jag någonsin trott. Alltså allt. Konst. Mig själv. Musik. Kläder. Uttryck. Ord. Sinnen. 

(Detta kan appliceras metaforiskt på precis varenda del av mitt jag)

 

Jag kvävs på dessa 16 kvm, i detta skitiga hål till kök, i detta knarriga och tuktade höghus till boning, bland dessa krävande barn och fejkade personlighet. 



Min vardag just nu, är en förbannat lång pisspaus påväg till ingenting.