En man frågade mig en gång

varför jag har så bråttom

 

fyra år efter
kan jag fortfarande inte svara,

så jag tittar ner på mina fötter och försöker glömma

att han fortfarande

står precis framför mig,
precis som om att han fortfarande fanns.

Jag vill inte åka till jobbet,
det känns som om att jag har fel kläder på mig.

Bara

säg nåt.

Det händer nåt. Det händer nåt.
Men varför händer inget?

Jag letar fortfarande,
gräver fortfarande.


Jag följer fortfarande efter och kommer inte ifrån.

säg nåt då,
tappa mig inte.

Jag snubblar fortfarande på gamla gator,
orosmoln som rullar in.

Oro.
Oro,
din lilla jävel.

Jag kom hit för att skriva om min bild. Om min vision. Jag gick hit över asfalten för att berätta för mig själv vart jag kommer att vara om några år. Vem jag kommer att bli i den här resan med Peace & love.

Jag satte mig här för att reflektera över vart jag hoppas att jag är, vart jag ska och hur jag kommer dit. .

>>Vilket är ditt mål?<<
frågade han och det enda jag kunde tänka på var att mitt hjärta kommer att visa vägen.

04.36

gräs kittlar bakom mina ögon och jag inser
att jag lindar in människor i fina ord för att
få dem att stanna.

15.12

innan jag kommer hem
skall den längtan vara över för inget
av det som sades spelar någon roll även fast
orden var tunga, nu är
asfalten varm från solvindar och när jag kommer hem
stänger jag dörren hårt

 

 

23.52

 

i doften från vaniljen och röken från Hobson tittar jag ner
på allt jag skrivit och ser ett mönster som handlar om
att ingen förutom jag vet.

After a while you learn the subtle difference
Between holding a hand and chaining a soul,

And you learn that love doesn’t mean leaning
And company doesn’t mean security.

And you begin to learn that kisses aren’t contracts
And presents aren’t promises,

And you begin to accept your defeats
With your head up and your eyes open
With the grace of a woman, not the grief of a child,

And you learn to build all your roads on today
Because tomorrow’s ground is too uncertain for plans
And futures have a way of falling down in mid-flight.

After a while you learn…
That even sunshine burns if you get too much.

So you plant your garden and decorate your own soul,
Instead of waiting for someone to bring you flowers.

And you learn that you really can endure…

That you really are strong

And you really do have worth…

And you learn and learn…

With every good-bye you learn.

 ―After A While, Veronica A. Shofstall

Oh go, far from this small town bar we know
Yeah go, frolic in the lights that brought you here
So very long

And hold, hold your lips so tightly
That the shadows may go
Cause I know, I know, I know I know
You can never be alone
Cause it's just the bones you're made of

And you laugh like you've never been lonely
That's alright honey
That's alright with me
Oh you laugh like there's hope in the story
That's alright honey
That's alright with me
Oh you laugh like I'll be there to hold you always
Always here
I'm always here, always here

And go silent as death on the first day of the snow
Oh go leave these fires burning
A house of embers and coal
And cover cover all those boys that search for love
In your room
Cause lust is just a child's game
And you, oh you were always late to bloom

And you laugh like you've never been lonely
That's alright honey
That's alright with me
Oh you laugh like there's hope in the story
That's alright honey
That's alright with me
Oh you laugh like I'll be there to hold you always
Always here
Always honey, always here

And you love like you've always been lonely
That's alright honey
That's alright with me
Oh you love him with all of your body
That's alright honey
That's alright with me
Oh you love him like he'll be there for always
Always honey yeah, always near
Always honey, always near
Always honey, always near

Oh go far from this small town bar we know
Oh go, leave me with this burning soul
Out here in the cold
Cause it's just the bones you're made of