Peace & love

Trots jobbandet spårar det precis som det ska.
Tackar linda och fanny för det finaste hänget man kan få.

Sven 77 år

 

medan våren lovar utanför

 

om ett litet tag

 

med grabbarna

 
 
 

från roten av trädet


Aldrig förr har jag suttit ner & bara tittat. Iallafall inte på det här sättet.
Fjärilar som tumlar om varandra, fågelkvittret som skvallrar om en solig dag.
Det luktar nyklippt gräs, sommaräng & sötvatten. Bonden på andra sidan älven skärdar jorden.

Jag dinglar med benen, sittandes i en hängstol. Det är fäst i en gren, vars lövverk hänger över mig som ett skydd från solen. Framför mig sluttar bakgården & bryts av körsbärsträden.
Jag vet att en bofink sitter ovanför mig. Jag har lärt mig hans sång & hans blåa mage passar inte riktigt in bland bladen,
Allt runt mig är där det ska vara & fyller sin plats precis som det är meningen att de ska göra.

Sist jag satt här under äppelträden var det kväll. Solen hade gått ner & månen tagit plats.
Med mig hade jag min bok, ullfilten & lyktor att hänga i trädet.
Ena är gul, en annan är röd, någon är blå. Och tända i nattens klara mörker lyser & svävar de i den kyliga luften.
Plötsligt prasslar det till i buskarna & ut kommer herr grävling. Någon meter ifrån mig vädrar han medans jag sitter orörlig. Han kilar något närmare, men då jag tappar min filt skrämmer jag min nyfunne vän. Genast skyndar han in bland buskarnas skyddande blad och honom ser jag inte mer.

Du måste komma hit. Jag tror du skulle trivas här i gungstolen under äppelträden. Du kommer att ha fåglar som sjunger för dig, fjärilar som dansar omkring bland smörblommorna, solen som skiner och värmer dina fötter & du kommer att se ut över det glittrande vattnet & himlen & molnen och allt kommer att falla på plats.

Du kommer att komma ihåg varför man håller & att du håller.
Humlorna kommer att berätta hur man gör.
Måsarna kommer att berätta för dig att vi har så mycket att titta på, men som vi inte ser.

Vi har för bråttom.
Du kommer att höra hur tiden saktar in & kommer ikapp med livet.

rötterna som håller mina fötter

Tillbaka.

Igen.

Jag tappade mina ögon att se det vackra med,
Jag tappade horisonten och marken igen.

Pardon my french.

Jo,
för spänningen och drömmarnas skull
så ska ja dela med mig utav en observation imorgon.

Den handlar om utsikten från roten av trädet.

Det skulle kunna vara så att den kanske kommer någon dag senare,
det är ju trots allt midsommar då.


Jag har beställt fint väder.

För Carl - Michael









Ja,
nog längtar jag tills att få höra allt han har att ge.

Jag har inget mer att säga




Michael Kiwanuka

Benjamin Francis Leftwich




Han har kanske de mysigaste musikvideorna,
och att han ska spela på peace&love förgyller min sommar

självmordsblond

historier från ingenstans

En man frågade mig en gång


>> Varför har du så bråttom? <<


Jag hade inget svar. Oförmögen såg jag ner på mina fötter och andades fram något med att jag inte visste, att jag försöker sakta ner & ta vara på livet.


>>Du är här nu, eller hur? & du ska inte någonstans?<<

>>nej<<

>>Nej, då tycker jag att du är här & andas lite djupare<<



Igen såg jag ner på mina fötter, lika oförmögen att svara. Jag frågade mig själv varför jag skämdes, varför han raserat min mur som jag omsorgsfullt byggt upp, så simpelt och på någon sekund.



>> en sak till, hur gammal är du?<<

>>19<<

>>Då har du haft med dig dina fötter i nitton år & förhoppningsvis lika länge till. Titta upp och se något annat. Låt solen se dina ögon. Det finns ingen mening med att slösa så vackra färger som du har i dina ner i jorden<<




harhjärta

Tell me dear
show me love
show me sparks
& show me glow

Whisper in my ears with flowery words
paint my heart with colors undone

oh tell me dear
show me love

att låta hjärtat och själen vila

art of the eyes,
the heart & the mind.

- Fredrick Zoller, Inglourius Basterds

fina





om jag bara





























om du vill ställa de rätta frågorna





För den som känner att han eller hon har en tid över.


Det här skulle kunna blå tvåan i min lista utav de mest eleganta och stilrena filmer jag sett.

för vi fick dansa

när jag och mikaela får dansa då blir det alltid bra.

åh igårkväll var så bra,
även fast min zippo är borta.
och min favoritring.


men det är okej.

om ändå dagen kunde visa vad den går ör





Ja.


Jag sitter faktiskt och kollar på YTklipp på Justin Beiber.



Han är en begåvad artist som inte blivit tilldelad den musik han är kapabel till.
Och jag tyckte den här videon var fin.

liten tid för ära, hoppas det är okej





Nu ska jag berätta en historia om Sophie och Patrik.

och innan jag börjar så gör jag det av kärlek,
och för att jag är så himla stolt.



Det var en gång,
på den tiden då jag och sophie på söndagmornarna, ringde varandra för vårat "söndagsgossip".

Ja, du vill inte tro det.
men vi hade söndagsgossip.


sophie berättar en söndag, nyvaken och bakis

".. det var en kille där. Som var så himla söt."

klassiska? ja.
men att hon sedan tog tjuren i hornen och skrev till honom på chatten,
Det var en annan femma.

Första gången,
så svarar han inte.

?

sophie tänker "nähej du, nu jävlar"

andra gången,
så svarar han!


BAM


två år senare är de fortfarande tillsammans och lyckliga små grisar.


Jag vill bara ge lite plats åt kärleken och att ja,
lilla jag är himla stolt att fina sophie har fina patrik och att allt är så fint alltså åh jag blir alldeles åh.



för förståelsens skull






Precis som böckerna nedan,
och sakerna ovan,

så kommer de från sussie's här i Borlänge.


Jag tyckte de var fina iallafall.

för framtiden











jag har fler platsen att vara på

Min pappa sa idag när vi gick bland sakerna på vårt måntliga besök på Sussies,

"det är nu du har tid och pengar. Egentligen. För du vet när saker och ting börjar bli dyrt, så som bensin & barnmat, då kommer du inte ha lika mycket att lägga på det du som är du. Så ska du ha ditt bibliotek får du helt enkelt köpa böckerna nu. Och ska du kunna någonting, så får du helt enkelt lära dig det nu. För sen, ja sen, då har du inte tid. Eller pengar."



Det fick mig att tänka lite.


Att ta vara på tiden liksom,
nu när man är ung.

För sen har man inte tid.

då har man fler platser att vara på,
på ett helt annat sätt.


för att jag vill försvinna

Jag bara köper böcker.


Hela tiden.

Jag bestämde mig för att ge bukowski en ny chans,
dels för att jag vill veta vad jag pratar om då jag för andra gången

antagligen

kommer att rata hans vulgära skrivstil.



Charles Bukowski, historier från ingenstans
Sara Stridsberg, Drömfakulteten
Jack Kerouac, On the Road

mer åt allt

"

I need to write this.
I’ve been traveling alone in Japan for the better part of three weeks now, and it’s been so remarkable an experience for me that I can’t book a ticket home yet. I haven’t spoken very much out loud these days, but I’ve been thinking to myself in what feels like surround sound. I can see so many things clearly, and feel so connected to myself and the world around me that I need to share the perspective with you.

I’m already aware that when I sing, say or write anything, fifty percent of the response will be in support of it and the other fifty will want to discount it. This blog, though, is directed to one hundred percent of people reading it. If my blog truly does have any cultural effect, then it should be used for more than just pictures of sneakers and funny YouTube videos. (If you don’t think my blog has any effect, than you can’t by definition be reading this right now and therefore don’t have to respond to it in any way. Isn’t that tidy?)

What I’m about to write isn’t about fame or success or celebrity or the media. That’s my business.

This is about us all.

This is about a level of self consciousness so high in my generation, that it’s actually toxic.

This is about the girl in her bedroom who poses in front of the camera she’s awkwardly holding in her outstretched hand. She’ll take a hundred photos until coming up with one she’s happy with, which inevitably looks nothing like her, and after she’s done poring over images of herself, will post one on her MySpace page and then write something like, “I don’t give a fuck what you think about me.

This is about the person trying out for American Idol, who while going off about how confident they are that they were born ready to sing in front of the world, are trembling so badly they can hardly breathe.

This is about me, the guy who walks through a throng of photographers into a restaurant like he’s Paul Newman, but who leaves a “reject” pile of clothes in his closet so high that his cleaning lady can’t figure out how one man can step into so many pairs of pants in a week.

This is about a young guy who maintains a celebrity blog that subsists on tearing other people down but who has wrestled with a lifelong battle for acceptance as a gay man.

This is about us all. Every one of us. Who all seem to know deep down that it’s incredibly hard to be alive and interact with the world around us but will try and cover it up at any cost. For as badass and unaffected as we try to come off, we’re all just one sentence away from being brought to the edge of tears, if only it was worded right. And I don’t want to act immune to that anymore. I took the biggest detour from myself over the past year, since I decided that I wasn’t going to care about what people thought about me. I got to the point where I had so much padding on that, sure, I couldn’t feel the negativity, but that’s because I couldn’t feel much of anything. And I think I’m done with that.

I’m not the first person to admit we’re all self conscious, Kanye was. But what I want to do is to shed a little light on why we’re all in the same boat, no matter the shape of the life we lead: because every one of us were told since birth that we were special. We were spoken to by name through a television. We were promised we could be anything that we wanted to be, if only we believed it and then, faster than we saw coming, we were set loose into the world to shake hands with the millions of other people who were told the exact same thing.

And really? Really? It turns out we’re just not all that special, when you break it down. Beautifully unspectacular, actually. And that truth is going to catch up with us whether we want to run from it or not. The paparazzo following me to the gym ain’t gonna be Herb Ritts and the guy he’s following ain’t gonna be Bob Dylan. It’s just a matter of how old you are once you embrace that fact. And for me, thirty sounds about right.

What now, then? I can only really say for myself: enjoy who I am, the talents and the liabilities. Stop acting careless. In fact, care more. Be vulnerable but stay away from where it hurts. Read. See more shows. Of any kind. Rock shows, art shows, boat shows. Create more art. Wear hoodies to dinner. Carry a notebook and hand it to people when they passionately recommend something and ask them to write it down for me.

Root for others.

Give more and expect the same in return, but over time.

Act nervous when I’m nervous, puzzled when I don’t know what the hell to do, and smile when it all goes my way.
And never in any other order than that.

And when it’s all over, whether at the end of this fabulous career or of this life, which I hope takes place at the same time, I should look back and say that I had it good and I made the most of it while I was able. And so should you.

I’m going quiet now.”

John Mayer, A blog post written on March 27, 2008

bara jag får drömma en stund















För att jag på tre veckor faktiskt får lite tid för sådant som man bara har tid med när man absolut inte har något annat att göra.


Marigold

En plats med historier. Tankar. Längtan, vackra minnen och drömmar.

RSS 2.0