Från 2012-11-05 kl 08.57
Gråskalan påverkar mig mer än jag tror. När molnen och dimman lägger sig och det lilla pulvriga regnet letar sig ner blir jag alltid lite känsligare. Precis som om dörrarna in blir lite lättare att öppna, just för att det är lite lugnare ute. De som bor runt mig här i höghusen gör lite som jag, gömmer sig för regnet.
Kanske sitter de och öppnar sina dörrar för sig själva också. De hundratals fönster som vätter in till deras världar är så mycket större egentligen, men de hundra meter emellan oss gör att de ser så avlägsna ut. Därför tror jag att jag är den enda, men de glödlampor som tänds och fönster som öppnas säger emot mig. Alla vill öppna upp och tända lampor. Vissa ligger kvar i mörkret för den enkla trivseln av sitt eget sällskap.
Fotsteg i korridoren utanför min dörr som står på glänt studsar in i mitt rum och berättar att nu är du inte själv längre. Det är fler som vaknat, mycket närmare den här gången.

Imorse var en av de finaste mornarna på länge. Den födde ett lugn. ”Du är jättevarm och det är helt sjukt najs”.
Jag berättade hur varmblodig jag och mina bröder är, att vi sällan fryser men blir lätt väldigt varma och att det kanske är förklaringen. Du förstog mig och såg det fina i det. När du på morgonen säger att jag är jättevarm och att det är härligt kände jag mig mer accepterad. Det finns så mycket som jag har skämts för så länge som du tar emot och lindar in i mjuka filtar åt mig. Det lugn du har i dina ögon när jag blir obekväm och säger att ”det är lugnt, det är inget att skämmas för”. Helt plötsligt släpper allt och jag känner mig som en människa i min egen kropp.
Jag har alltid skämts över mycket hos mig själv men du visar sätt att bara vara. Du har aldrig tvingat mig till någonting, utan du berättar tyst om att bara vara är en väldigt trygg plats. 



Ibland hittar jag saker jag glömt.
Det kanske fyller det tomrum av saker jag inte säger. 

- vad ska man göra egentligen... jag menar, att fiska är minst lika vettigt.



jag minns inte vad du ansåg var lika vettigt, 
men jag minns att du sa det
och jag minns att jag tänkte 

När jag sitter och tittar igenom väldigt, väldigt gamla skrivböcker och hittar det här

undrar jag vem det var och ser att behovet av att romantisera allt sträcker sig längre bak än jag trodde. 
Men det glädjer mig att hjärtat slog hårt för något när jag redan var 13 år. 

Idag skulle jag ha skrivit 


Jag vill titta på dig och lära mig hur du ser ut.
Ständigt hålla ögonen öppna.

Rädslan att glömma dig om jag blinkar,
blir alldeles för outhärdlig.

Det känns som om hela du kommer att försvinna om jag blundar.                                                                 
 

 

Jag drar in fötterna under täcket igen. Det är alldeles för kallt för dem där ute. En kylande rysning drar igenom kroppen och då jag vaknat till ordentligt ur sömnen kommer jag ihåg att det är mörkt. Jag drar täcket över huvudet och försöker glömma de som står i hörnen, se som väntar under sängen och de som ser på mig ovanifrån. De väntar allihop på uppmärksamheten så de får komma till liv och förtvivla mig i mörkret ännu mer. När jag måste gå på toaletten blir jag arg av rädsla.
Men jag minns det min mamma sa,

>>kan inte du se dom, kan inte som se dig<<

Så jag blundar hårt, andas in och kastar mig upp. Hoppar långt ut på golvet och springer ut i den tända hallen. Väl där hör jag min bror. Han har ont. Tyst smyger jag genom hallen och kikar in i hans mörka rum. Det är bara nattlampan på väggen som lyser. Pappa står vid hans fotände och drar i hans ben. 

>>hur mår han?<<
>>han har väldigt ont<<

Den dagen hade vi mätt oss efter dörrkarmen i köket. Hampus var 132 cm. 
Jag var 118. 
Henrik 94. 

När jag vaknar på morgonen sitter Hampus i köket. Jag kramar om honom där han sitter, nyvaken och trött. 
Jag frågar honom hur han mår. Han ser upp från sin tidning, de varma bruna ögonen ser på mig med en stolthet värd en hjälte. 

>>jag är 132.5 nu<<

Jag stod, fylld av tankar, och tittade ut genom fönstret. I mina händer låg tusentals krossade äggskal. Sidorna på mina tummar hade precis börjat bli irriterade och röda efter de vassa kanterna. Jag minns hur Sofia står bredvid mig och säger något om vädret, men jag hör henne som om hon vore så mycket längre bort än hon egentligen är. 
Jag minns att jag trivs. Jag vaknade tillsammans med en snäll tanke och höll tag om den genom morgonen. Jag vägrade släppa den, precis som ett barn håller i något kärt. 
Jag tänker att det är en väldigt vanlig dag, och att jag antagligen inte kommer att minnas den- hur mycket jag än tänker på hur mycket av en vanlig dag det är. Tanken slår mig att vi glömmer fler dagar än vi minns, och att en liten obehagskänsla kryper upp längs nacken- när jag dör kommer jag att minnas så få saker av mitt liv. För att hindra obehaget slår jag upp en mur och hoppas istället att de saker jag kommer att minnas kommer vara så storslagna att det inte gör något att dagar som denna kommer att försvinna i mängden.


Sara ropar >>Kom post, så går vi!<< jag ler och vet precis vad hon vill. 
Jag lämnar mina tusen äggskal och går mot dörren. När jag trycker ner handtaget hör jag bjällror, glada rop och skratt. Det slår burkar mot asfalten och hästhovar hörs bland de hurrande ljuden. 
När jag slår upp blicken från dörrkarmen rider ett bröllopsfölje förbi mig. Jag känner hur ett enormt lyckorus letar sig igenom kroppen och jag undrar varför jag känner en längtan precis efter, men ser ändå upp, vinkar och skrattar tillsammans med dem när de vinkar tillbaka. 


Jag kommer på mig själv att känna hur lustig situationen är,
här går jag i min så vanliga dag.
Samtidigt upplever människorna som åker förbi mig en av de största dagarna i sina liv. 

När jag tippar över komposthinken ner i den stora bruna, väldigt olustiga tunnan tänker jag att vi lever så olika världar men på exakt samma plats. 
För dem kommer jag vara cafétjejen som vinkade glatt och skrattade ikapp med dem. För mig kommer de vara anledningen till att jag insåg hur varje dag är betydande, oavsett om du minns dem eller ej. 

När jag var yngre,

förstod jag inte att känslor var som ett hav.
Att vi hade som en innerlig atmosfärisk metropol, 
och att de var som ekot i en kyrka.

De bara fanns. 
Och jag visste inte vad de var.

Tanken slog mig
efter att jag kom ihåg något som hände för länge sedan
där jag inte förstog vad det var som kändes.
Vad det var som tryckte på inifrån
vad det var som vibrerade. 


Jag ser tillbaka nu och vill krama mig själv
för att jag såg på fenomenet som något jag inte hade kontroll över.
Det är rätt skönt att inse det igen
på ett helt annat sätt
flera år efter.