När jag sitter och tittar igenom väldigt, väldigt gamla skrivböcker och hittar det här

undrar jag vem det var och ser att behovet av att romantisera allt sträcker sig längre bak än jag trodde. 
Men det glädjer mig att hjärtat slog hårt för något när jag redan var 13 år. 

Idag skulle jag ha skrivit 


Jag vill titta på dig och lära mig hur du ser ut.
Ständigt hålla ögonen öppna.

Rädslan att glömma dig om jag blinkar,
blir alldeles för outhärdlig.

Det känns som om hela du kommer att försvinna om jag blundar.