Jag märker när något förändras. 

 

Blixtsnabbt,

som när åskan slår och himlen lyser upp en millisekund senare. 

 

 

 

I mig förändras det. 

Sen i våras kände jag muskler sina, sinnet sina, tanken sina. 

Minnen försvinner undan och orken lämnas kvar. 

 

Struma. Hypertyreos. 

 

I höst är jag helt återställd. 

Fyra månader till alltså. 

 

Fyra mer av trötthet, svaghet och nedstämdhet. Jag känner ångest och vill inte träffa vem som helst. Jag känner otillfredställelse och rastlöshet.  Jag har svårt att slappna av och att tycka saker är roligt och jag blir sorgsen då jag ser någon som inte verkar tro mig. Nån som jämför mig med någon starkare. 

 

Jag säger inte tyck synd om mig,

men se och tro mig.

 

Jag kan mig själv här.