Av någon anledning har jag velat skriva allt i punktform, med korta meningar och i nya stycken för att jag har känt känslan av att ingenting hör ihop med det andra. Jag går bara vidare utan att ta med mig något gammalt. 
Det är typ så det har fungerat. Alla svängar, kurvor, kanter och kullar har bara varit en ny riktning som inte hade någonting med föregående sträcka att göra utan svängde bara vidare. 

Det har liksom inte gjorts några spår. 
Men ändå har jag plöjt ner allt. 

För två dagar sedan förstod jag anledningen till varför beröm, omtanke eller vänskap aldrig har fastnat. 
Jag förstod varför orden du är världens finaste inte berörde. Varför fina bilder alltid har brister. Varför allt jag skapar inte har något värde och varför ord trasslar in sig i varandra för att allt jag säger låter fel. 
Varför jag i så många år, 
har pendlat mellan mindrevärdeskomplex och storhetsvansinne.





Jag insåg
att jag inte tyckt om mig
på väldigt, väldigt länge.  


Jag sa till en vän en gång att

"Man måste gilla sig själv för att gilla det man gör."

Jag levde inte ens upp till mina egna ord.