Kunde ändå vara
Stjäl dem inte!
I feel robbed of the words I gather
to write about love
for they are wasted on short story's and love notes
for they are wasted on short story's and love notes
scribbled on napkins
in the middle of the night.
in the middle of the night.
Förmågan att fortsätta
Jag vägrar.
Alldeles för många gånger förr har jag slutat.
Avbrutit utan att vara klar.
Stannat utan att vara framme.
Men jag tänker inte göra det den här gången.
Jag tänker lära mig. Jag tänker förstå.
Alldeles för många gånger förr har jag slutat.
Avbrutit utan att vara klar.
Stannat utan att vara framme.
Men jag tänker inte göra det den här gången.
Jag tänker lära mig. Jag tänker förstå.
Att lära sig själv att lära andra kommer att bli en utmaning.
Men jag har det. Jag kan utveckla det. Att den naturliga auktoriteten inte finns i den här kroppen, betyder inte att förmågan att inspirera inte gör det.
Jag har gjort det förr, och jag tänker göra det igen.
Jag ska bara lära mig först.
Och på egen hand.
Men jag har det. Jag kan utveckla det. Att den naturliga auktoriteten inte finns i den här kroppen, betyder inte att förmågan att inspirera inte gör det.
Jag har gjort det förr, och jag tänker göra det igen.
Jag ska bara lära mig först.
Och på egen hand.
Och så slog den ner
"Realize these three things: one, that home is not a place, but a feeling. Two, that time is not measured by a clock, but by moments. And three, that heartbeats are not heard, but felt and shared.”
Så jävla genialt
Never theorize before you have data. Invariably, you end up twisting facts to suit theories, instead of theories to suit facts.
- Sherlock Holmes.
- Sherlock Holmes.
Länge sedan
När jag sitter och tittar igenom väldigt, väldigt gamla skrivböcker och hittar det här
"jag vill sitta och titta på dig.
Bara
lära mig hur du ser ut.
Ständigt hålla ögonen öppna.
Jag är rädd att glömma ditt ansikte,
glömma dig.
För det känns
som om du kommer försvinna om jag blundar."
undrar jag vem det var och ser att behovet av att romantisera allt sträcker sig längre bak än jag trodde.
Men det glädjer mig att hjärtat slog hårt för något när jag redan var 13 år.
Idag skulle jag ha skrivit
Jag vill titta på dig och lära mig hur du ser ut.
Ständigt hålla ögonen öppna.
Rädslan att glömma dig om jag blinkar,
blir alldeles för outhärdlig.
Det känns som om hela du kommer att försvinna om jag blundar.
av en en liten pojke
you will accomplish so much more for if you're happy.
-
-
I letandet
Jag låg på rygg när tanken slog dig. Mitt i natten, när fotsteg mot asfalten känns som trumslag och viskningarna väser i öronen, satte du dig upp halvsvettig och andades häftigare än alldeles nyss. Luften från dina lungor var tjock och så tömd på syre att jag fick svårt att hålla mig upprätt. I mörkret såg du mig bita ihop, ta stöd mot en halvsovande arm och krampaktig greppa om madrassen för att finna en jämnvikt. Du lade en hand på min axel och sa att du insåg just något. När du såg upp från lakanen som blivit bioduken för den insikt du fortfarande lekte med, återstod tanken att berätta för mig, men du visste att allt skulle förändras.
Du tog min uppmärksamhet utan att kräva den.
Jag spenderar några mikrosekunder åt att se de muskler och de senor du använder för att tala, röra sig i ultrarapid under en hud som inte ens hunnit vakna. När jag efter några hundradelar väljer att fortsätta uppför din hals syns krampen i ditt käkben, och jag förstår inte varför du håller den så hårt. Men jag vet att mellan två världar kan delar försvinna i övergången- och jag vet att vad du är rädd för; Att insikten inte kommer att tas emot pelare till pelare, utan att dess värde skall skalas av lager för lager tills kärnan är blottad och jag upptäcker att det inte var något för mig. Men det var något för mig.
Du andades in den tomma luften igen, musklerna spändes och du berättar sedan snabbt att hur hel du än tror att du är, så spelar det ingen roll för du kommer alltid vara halv om du letar efter det som inte låter sig letas efter.
Efter det rullar dina ögon sakta in bakom ögonlocken, med en lång suck somnar du i fallet och jag får lägga mig ner av syrebristen.
Du tog min uppmärksamhet utan att kräva den.
Jag spenderar några mikrosekunder åt att se de muskler och de senor du använder för att tala, röra sig i ultrarapid under en hud som inte ens hunnit vakna. När jag efter några hundradelar väljer att fortsätta uppför din hals syns krampen i ditt käkben, och jag förstår inte varför du håller den så hårt. Men jag vet att mellan två världar kan delar försvinna i övergången- och jag vet att vad du är rädd för; Att insikten inte kommer att tas emot pelare till pelare, utan att dess värde skall skalas av lager för lager tills kärnan är blottad och jag upptäcker att det inte var något för mig. Men det var något för mig.
Du andades in den tomma luften igen, musklerna spändes och du berättar sedan snabbt att hur hel du än tror att du är, så spelar det ingen roll för du kommer alltid vara halv om du letar efter det som inte låter sig letas efter.
Efter det rullar dina ögon sakta in bakom ögonlocken, med en lång suck somnar du i fallet och jag får lägga mig ner av syrebristen.
Analogt från 2010.
Punkt.
Trots rädslan för mörkret lär jag mig att våga.
Trots ljudet av ekot bryr jag mig inte om tomrummet.
Trots fönster och speglar tvekar jag inte att slåss.
Men det tar över.
Det blir för mycket.
Jag stannar här och vänder om.
Trots ljudet av ekot bryr jag mig inte om tomrummet.
Trots fönster och speglar tvekar jag inte att slåss.
Men det tar över.
Det blir för mycket.
Jag stannar här och vänder om.
Till dig också min vän.
Hej Fny.
Var ska jag börja.
Jag saknar dig.
Där börjar jag.
Sen då? Det känns nästan som att jag bara kan visa bilder för dig.
Spela upp gamla minnen som en film och påminna om vad som har hänt.
Det känns som att allt har hänt sen första tiden.
Jag minns när Saga säger åt mig att ringa till dig under festivalen,
jag blev lite nervös iom att vi inte umgåtts så mycket - men bestämmer mig för att ringa ändå.
Den dagen minns jag fortfarande, för jag har nog aldrig haft så roligt.
Kommer du ihåg att vi springer hela vägen till festivalområdet- hämtar min vän david, springer till deadmaus, dansar oss skyblöta av svett i två timmar och springer sen tillbaka ?
Jag börjar med att säga, det här är nog den absolut fulaste bilden på oss.
Men det är den bästa,
eller hur?
Det var torsdagen den 30 Juni 2011.
Jag kan inte återkalla något minne som liknar det. Jag höll inte tillbaka, jag överdrev aldrig något, jag försökte inte för att jag behövde inte.
Det var som att,
jag fick en vän som var precis som jag.
Lika miserabel ibland.
Lika dum i huvudet.
Lika korkat asglad.
Lika hård och I DO NOT FUCKIN CARE.
Lika mjuk och jag bryr mig alldeles för mycket.
Lika olyckligt kär.
Lika hatisk.
Lika omtänksam.
yada yada.
Alltihop.
Tisdag 16 augusti!
Vi är snart påväg.
Det första vi gör efter studenten och efter sommaren är att åka ut i Europa.
Det spratt i benen på oss båda.
När jag frågade dig om du ville följa med och du svarade ja visste jag att det här är bara början på alla de äventyr vi kommer att ta oss an.
Det fanns ingen annan i världen jag hellre ville ha med än dig.
Den 17 Oktober 2012 kastade du och jag ner pappersflygplan från Eiffeltornet som vi trodde skulle flyga all världens väg.
Men de dök rätt ner i asfalten.
Det komiska var att vi hade lagt ner så mycket tid på dem,
och när vi kastat dem och såg att de dök tittade vi på varandra med lessna miner, ryckte på axlarna och jag tänkte att de dök iallafall tillsammans. Vi släppte det och fortsatte att stirra ut över Paris.
Gud va vi trivdes där.
Bara grejen med den sjukt stenade killen och polisen och snusdosorna.
jag höll på att dö.
Datum okänt.
Men vi tycker en dag att allt suger. Borlänge är sämst och det finns inga kvar vi vill hänga med och vi blir inte raggade på så vi skiter i allt, driver mer hipsterlooken x1000 för att se om den funkar bättre, super oss asfulla och möts av... inga.
Det är inte en jävel ute.
Vi går hem asless på livet och äter chips och kollar på dålig tv hela dagen efter.
Men det var alltid vi som var sämst tillsammans. Det var alltid vi som var dräggfullast tillsammans och det var det som var grejen.
Hahahaha när vi är för fulla för liljan så vi går hem, men kommer bara till bänken utanför- somnar, jag spyr över armstödet, ingen av oss minns vägen hem men tydligen så har vi träffat människor på vägen som skriver till oss dagen efter. Ingen av oss minns varför det ligger glas i duschen, eller vem som har spytt i toan, varför datorn är borta osv osv.
Peace&Love 2012. Linda var med. Ni två var och är och förblir de jag vill resa jorden runt med.
Det året hade jag det bästa PL någonsin även fast jag jobbade som en gnu. Men ni klickade efter första dagen och jag älskade hur avslappnat allt var hela tiden.
Jag skulle kunna lägga upp en miljon bilder till.
Skriva undertexter och beskriva hur jag såg det och allt det men det räcker inte till.
Jag vill bara säga tack.
Jag har aldrig varit så modig.
Jag har aldrig kännt mig så behövd.
Jag har alltid kännt mig säker.
Jag har alltid kännt mig så okej.
Var ska jag börja.
Jag saknar dig.
Där börjar jag.
Sen då? Det känns nästan som att jag bara kan visa bilder för dig.
Spela upp gamla minnen som en film och påminna om vad som har hänt.
Det känns som att allt har hänt sen första tiden.
Jag minns när Saga säger åt mig att ringa till dig under festivalen,
jag blev lite nervös iom att vi inte umgåtts så mycket - men bestämmer mig för att ringa ändå.
Den dagen minns jag fortfarande, för jag har nog aldrig haft så roligt.
Kommer du ihåg att vi springer hela vägen till festivalområdet- hämtar min vän david, springer till deadmaus, dansar oss skyblöta av svett i två timmar och springer sen tillbaka ?
Jag börjar med att säga, det här är nog den absolut fulaste bilden på oss.
Men det är den bästa,
eller hur?
Jag kan inte återkalla något minne som liknar det. Jag höll inte tillbaka, jag överdrev aldrig något, jag försökte inte för att jag behövde inte.
Det var som att,
jag fick en vän som var precis som jag.
Lika miserabel ibland.
Lika dum i huvudet.
Lika korkat asglad.
Lika hård och I DO NOT FUCKIN CARE.
Lika mjuk och jag bryr mig alldeles för mycket.
Lika olyckligt kär.
Lika hatisk.
Lika omtänksam.
yada yada.
Alltihop.
Tisdag 16 augusti!
Vi är snart påväg.
Det första vi gör efter studenten och efter sommaren är att åka ut i Europa.
Det spratt i benen på oss båda.
När jag frågade dig om du ville följa med och du svarade ja visste jag att det här är bara början på alla de äventyr vi kommer att ta oss an.
Det fanns ingen annan i världen jag hellre ville ha med än dig.
Men de dök rätt ner i asfalten.
Det komiska var att vi hade lagt ner så mycket tid på dem,
och när vi kastat dem och såg att de dök tittade vi på varandra med lessna miner, ryckte på axlarna och jag tänkte att de dök iallafall tillsammans. Vi släppte det och fortsatte att stirra ut över Paris.
Gud va vi trivdes där.
Bara grejen med den sjukt stenade killen och polisen och snusdosorna.
jag höll på att dö.
Men vi tycker en dag att allt suger. Borlänge är sämst och det finns inga kvar vi vill hänga med och vi blir inte raggade på så vi skiter i allt, driver mer hipsterlooken x1000 för att se om den funkar bättre, super oss asfulla och möts av... inga.
Det är inte en jävel ute.
Vi går hem asless på livet och äter chips och kollar på dålig tv hela dagen efter.
Men det var alltid vi som var sämst tillsammans. Det var alltid vi som var dräggfullast tillsammans och det var det som var grejen.
Hahahaha när vi är för fulla för liljan så vi går hem, men kommer bara till bänken utanför- somnar, jag spyr över armstödet, ingen av oss minns vägen hem men tydligen så har vi träffat människor på vägen som skriver till oss dagen efter. Ingen av oss minns varför det ligger glas i duschen, eller vem som har spytt i toan, varför datorn är borta osv osv.
Det året hade jag det bästa PL någonsin även fast jag jobbade som en gnu. Men ni klickade efter första dagen och jag älskade hur avslappnat allt var hela tiden.
Jag skulle kunna lägga upp en miljon bilder till.
Skriva undertexter och beskriva hur jag såg det och allt det men det räcker inte till.
Jag vill bara säga tack.
Jag har aldrig varit så modig.
Jag har aldrig kännt mig så behövd.
Jag har alltid kännt mig säker.
Jag har alltid kännt mig så okej.
Den där festen i göteborg när du kom ner och hälsade på.
Att den sög var en sak,
men vi klagade inte på den. Utan vi satt där bland massa vi inte kände på golvet,
åt upp deras vinägerchips i hörnet där och bara tittade på dem.
Vi hade mysigt mitt bland dem, och när vi skulle gå säger vi hej då till Marcus bara och är nöjda. Nu vill vi hem.
Att den sög var en sak,
men vi klagade inte på den. Utan vi satt där bland massa vi inte kände på golvet,
åt upp deras vinägerchips i hörnet där och bara tittade på dem.
Vi hade mysigt mitt bland dem, och när vi skulle gå säger vi hej då till Marcus bara och är nöjda. Nu vill vi hem.
Den där dagen när vi skrattade så vi grät, blev jag så glad för du spelade verkligen ut dina miner. Det var något som hade förändrats, du verkade lite säkrare med dig själv.
Under min tid i Göteborg kändes det som att jag missade en tid med dig där du utvecklades så mycket. Varje gång jag kom hem, varje gång vi pratade i telefonen så hade du insett något nytt och revolutionerande och jag såg alltid upp till dig för din fantastiska verklighetsuppfattning och dina realistiska tolkningar av allt.
Jag kändes mest bara som den förvirrade känslomässiga hundvalpen som inte fick ordning på någonting. Men då kunde du säga att jag var vis, eller tacka för fina råd och påminna mig om att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Du var den som såg alltihop som hände och förstog att det inte stod rätt till. Men du blundade inte. Du sprang rätt in, tog tag i mig, sa ifrån och fick mig att inse att jag skulle gefan i det.
Under min tid i Göteborg kändes det som att jag missade en tid med dig där du utvecklades så mycket. Varje gång jag kom hem, varje gång vi pratade i telefonen så hade du insett något nytt och revolutionerande och jag såg alltid upp till dig för din fantastiska verklighetsuppfattning och dina realistiska tolkningar av allt.
Jag kändes mest bara som den förvirrade känslomässiga hundvalpen som inte fick ordning på någonting. Men då kunde du säga att jag var vis, eller tacka för fina råd och påminna mig om att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Du var den som såg alltihop som hände och förstog att det inte stod rätt till. Men du blundade inte. Du sprang rätt in, tog tag i mig, sa ifrån och fick mig att inse att jag skulle gefan i det.
Du såg det innan det hände och byggde en liten ställning runt mig, satte stödhjul på fötterna när du såg att det vinglade lite.
Jag fattar inte hur du gjorde det.
Har du tänkt på att vi alltid har varit på samma nivå?
vi har aldrig sprungit ifrån den andra på något vis.
Utan vi har liksom
utan att egentligen umgåtts så mycket under längre perioder
alltid växt åt samma håll.
det tycker jag är intressant.
Grejen är,
att du är den person jag känner ger precis lika mycket tillbaka- om inte än lite mer- än någon annan.
Jag säger som min mamma sa till mig tre år efter att hennes far dött,
"det var där jag kunde hämta energi när min energi var tömd"
Så jag vill väl bara säga tack för allt ditt fule fan, för jag är lika ful jag men helvete att ingen kan ha lika killer swag när vi väl anstränger oss. Allt går åt helvete för oss jämt men vad gör det. Det går sjukt bra också. Vi ser oss som sjävla som kungar, odödliga och mer gangsta med drivinbyslappinthetitties i högtalarna.
När vi får kids ska vi sitta där och berätta rövarhistorier om vilka ensamma sopor vi var i en död stad, men hur jävla kul vi hade ändå.
Men gefan i o lär dem massa skit.
Då kommer jag göra mjukisar av dina.
Jag fattar inte hur du gjorde det.
Har du tänkt på att vi alltid har varit på samma nivå?
vi har aldrig sprungit ifrån den andra på något vis.
Utan vi har liksom
utan att egentligen umgåtts så mycket under längre perioder
alltid växt åt samma håll.
det tycker jag är intressant.
Grejen är,
att du är den person jag känner ger precis lika mycket tillbaka- om inte än lite mer- än någon annan.
Jag säger som min mamma sa till mig tre år efter att hennes far dött,
"det var där jag kunde hämta energi när min energi var tömd"
Så jag vill väl bara säga tack för allt ditt fule fan, för jag är lika ful jag men helvete att ingen kan ha lika killer swag när vi väl anstränger oss. Allt går åt helvete för oss jämt men vad gör det. Det går sjukt bra också. Vi ser oss som sjävla som kungar, odödliga och mer gangsta med drivinbyslappinthetitties i högtalarna.
När vi får kids ska vi sitta där och berätta rövarhistorier om vilka ensamma sopor vi var i en död stad, men hur jävla kul vi hade ändå.
Men gefan i o lär dem massa skit.
Då kommer jag göra mjukisar av dina.
när jag sitter här med solen utanför
"
Hanna,
Hanna vakna
Är du påväg härifrån?
Hanna,
Hanna vakna
Är du påväg härifrån?
Nääej.. det är jag inte?
okej..
va bra.
"
okej..
va bra.
"
tänker hålla i det idag.
Det suger att inte ha något jobb.
Det suger att bara gå runt.
Så nu jävlar. Cv't är vassare än någonsin med den snyggaste CVbilden i världshistorien.
Till alla konkurrenter,
you're going dooown bätchäs
Hej Mikaeka
Jag har tänkt mycket på livet sen jag hälsade på i Ludvika för en vecka sedan.
Hur det förändras,
hur man utvecklas.
Du har växt.
Blivit visare.
Du har alltid varit vis på ett alldeles säreget sätt som jag alltid har uppskattat hos dig.
Det fanns något i dig som förstod alla människor och accepterade alla deras sidor.
Hur det förändras,
hur man utvecklas.
Du har växt.
Blivit visare.
Du har alltid varit vis på ett alldeles säreget sätt som jag alltid har uppskattat hos dig.
Det fanns något i dig som förstod alla människor och accepterade alla deras sidor.
Den sidan hos dig har betytt så mycket för mig och du förstår nog inte hur många gånger jag kännt mig förvirrad och annorlunda, men efter att ha pratat med dig så kände jag alltid hur vattnet lugnade sig och allt blev okej.
Jag vill dela med mig av lite saker till dig idag.
Saker jag vill att du ska veta.
Den här bilder tog jag tre dagar efter att vi träffats första gången. Fredag den 28 augusti 2009.
Jag minns att jag vågade fråga dig vart du var ifrån för att du såg så förstående ut. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att ta kontakt med nya människor men inför dig tvekade jag inte.
Första lektionen vi fick ha fotostudion själva, det var den 4 december.
Jag minns att jag tänkte hur mycket roligare det var att bli fotad med dig än med de andra.
Varenda gång vi fick chansen sprang vi in.
9 Juni 2010.
Det här är ett av de mysigaste minnena jag har.
När jag tittar på filmerna minns jag hur roligt vi hade den dagen.
Du var den första personen jag lärde känna som hade samma -väldigt ofeminina- humor och det var en väldigt stor grej för mig. Jag har alltid kännt mig lite klumpigare än andra tjejer men inte med dig.
1 november 2010. Du och jag stylade Aulan.
Jag blev så glad att det bara skulle vara du och jag. När vi arbetade ihop var samarbetet jämt så obehindrat. Jag spelade lite gitarr och jag minns att du säger att jag sjöng fint. Det var första gången jag verkligen tog åt mig och vågade därefter så mycket mer.
Minns du när jag fick sjunga i ljushallen? I grön tröja och den stora svarta mysmössan? Jag sjöng den där "mickan e farlii och fanny är.."-melodin.
Hade du inte suttit bredvid hade jag inte gjort det.
Hade du inte varit med hade jag aldrig gått upp dit.
Tack.
Jag vill dela med mig av lite saker till dig idag.
Saker jag vill att du ska veta.
Den här bilder tog jag tre dagar efter att vi träffats första gången. Fredag den 28 augusti 2009.
Jag minns att jag vågade fråga dig vart du var ifrån för att du såg så förstående ut. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att ta kontakt med nya människor men inför dig tvekade jag inte.
Första lektionen vi fick ha fotostudion själva, det var den 4 december.
Jag minns att jag tänkte hur mycket roligare det var att bli fotad med dig än med de andra.
Varenda gång vi fick chansen sprang vi in.
Det här är ett av de mysigaste minnena jag har.
När jag tittar på filmerna minns jag hur roligt vi hade den dagen.
Du var den första personen jag lärde känna som hade samma -väldigt ofeminina- humor och det var en väldigt stor grej för mig. Jag har alltid kännt mig lite klumpigare än andra tjejer men inte med dig.
Jag blev så glad att det bara skulle vara du och jag. När vi arbetade ihop var samarbetet jämt så obehindrat. Jag spelade lite gitarr och jag minns att du säger att jag sjöng fint. Det var första gången jag verkligen tog åt mig och vågade därefter så mycket mer.
Minns du när jag fick sjunga i ljushallen? I grön tröja och den stora svarta mysmössan? Jag sjöng den där "mickan e farlii och fanny är.."-melodin.
Hade du inte suttit bredvid hade jag inte gjort det.
Hade du inte varit med hade jag aldrig gått upp dit.
Tack.
Det finns ingen bild från den här stunden som jag tänker berätta om nu, så jag tog den här som symbol. Du, jag och fanny hade börjat umgås mycket mer och jag förstog att vi tre hade något annat.
Men det jag vill berätta om handlar om en sen kväll då jag ringer dig. Allt hade precis börjat braka ihop. Det var i trean. Hela tvisten där i slutet. Minns du?
Jag ringer och pratar ur mig och det tar flera timmar men du lyssnar. När jag berättar hur illa jag tog vid mig när jag fick höra du var så perfekt då. Du blev jättearg och sa åt mig att jag absolut inte fick tro på det.
Under det telefonsamtalet målade jag tavlan med stjärnorna i havet och de brinnande bergen. På baksidan skrev jag
när mitt jag står i brand finns du där för att tämja lågorna.
Då kände jag verkligen att jag har en vän som verkligen är en bästa vän.
Modevisningen 4 Januari 2011. Jag var så sjukt stolt över dig.
jag tyckte du var bättre än allihop och ibland var du lite osäker och det avgudade jag dig för. Hur du vågade ändå. Du tog alltid tag i dig själv och röt i. Du har alltid varit så modig i mina ögon.
Vi ser ut som två efterblivna mongos här. Jag ser ut som en knubbig liten säl pga alla kläder men jag bryr mig inte om det för jag gillar den. Det var dagen innan vi åkte till Florens i år.
Jag har alltid sett upp till dig.
Alltid vågat så mycket mer när du varit med.
Jag var lite nervös när din mamma frågade om jag var vegeterian och jag svarade ja. Du reagerade inte ens utan var bara lite frågande.
De dagar i skolan när du inte var med sög. De nätter vi var ute och dansade så intensivt att det rann svett men det struntade vi i för vi älskade det. Vi var dansade för att det var så jävla roligt. Hur många mornar har vi inte vaknat upp och inte kunnat lyfta våra huvuden?
Alla skratt. Alla tårar. Alla värmande samtal och alla åsikter.
Du var den första verkligen riktigt nära vännen och den dagen vi lämnat av våra kids på gymnasiet vill jag att vi står där och minns när vi hälsade på varandra i entrén. Du helt klädd i rosa i lockigt hår och jag i enorm vit tshirt och bandana runt fotleden i hatt.
När jag hälsade på dig i Ludvika i fredags kunde jag inte sluta tänka på hur vacker du blivit. Inte bara till utseende, utan hela vägen in. Du har ett lugn och en säkerhet jag önskar att jag hade.
Jag vill att du ska veta att tack vare dig,
så har jag nått så mycket längre i så mycket än jag skulle gjort annars.
Om du så bor i Kina eller om du flyttar till månen.
När vi ses
kommer ingenting att hindra oss från att bli 16 igen.
Krypa ner i myskläderna,
köpa tonvis med godis,
prata om allt och bara vara som vi alltid varit.
Avslappnade, roliga och det bästa vi är just då.
Men det jag vill berätta om handlar om en sen kväll då jag ringer dig. Allt hade precis börjat braka ihop. Det var i trean. Hela tvisten där i slutet. Minns du?
Jag ringer och pratar ur mig och det tar flera timmar men du lyssnar. När jag berättar hur illa jag tog vid mig när jag fick höra du var så perfekt då. Du blev jättearg och sa åt mig att jag absolut inte fick tro på det.
Under det telefonsamtalet målade jag tavlan med stjärnorna i havet och de brinnande bergen. På baksidan skrev jag
när mitt jag står i brand finns du där för att tämja lågorna.
Då kände jag verkligen att jag har en vän som verkligen är en bästa vän.
Modevisningen 4 Januari 2011. Jag var så sjukt stolt över dig.
jag tyckte du var bättre än allihop och ibland var du lite osäker och det avgudade jag dig för. Hur du vågade ändå. Du tog alltid tag i dig själv och röt i. Du har alltid varit så modig i mina ögon.
Jag har alltid sett upp till dig.
Alltid vågat så mycket mer när du varit med.
Jag var lite nervös när din mamma frågade om jag var vegeterian och jag svarade ja. Du reagerade inte ens utan var bara lite frågande.
De dagar i skolan när du inte var med sög. De nätter vi var ute och dansade så intensivt att det rann svett men det struntade vi i för vi älskade det. Vi var dansade för att det var så jävla roligt. Hur många mornar har vi inte vaknat upp och inte kunnat lyfta våra huvuden?
Alla skratt. Alla tårar. Alla värmande samtal och alla åsikter.
Du var den första verkligen riktigt nära vännen och den dagen vi lämnat av våra kids på gymnasiet vill jag att vi står där och minns när vi hälsade på varandra i entrén. Du helt klädd i rosa i lockigt hår och jag i enorm vit tshirt och bandana runt fotleden i hatt.
När jag hälsade på dig i Ludvika i fredags kunde jag inte sluta tänka på hur vacker du blivit. Inte bara till utseende, utan hela vägen in. Du har ett lugn och en säkerhet jag önskar att jag hade.
Jag vill att du ska veta att tack vare dig,
så har jag nått så mycket längre i så mycket än jag skulle gjort annars.
Om du så bor i Kina eller om du flyttar till månen.
När vi ses
kommer ingenting att hindra oss från att bli 16 igen.
Krypa ner i myskläderna,
köpa tonvis med godis,
prata om allt och bara vara som vi alltid varit.
Avslappnade, roliga och det bästa vi är just då.
Två saker jag har kommit underfund med idag innan klockan ens slagit 12.
08.12
Vi försöker dra slutsatser & vill bestämma oss för något trots att frågorna är & kan vara lika mycket en förhoppning och en farhåga, en önskan och en ovilja, en lögn och en sanning. Vi börjar känna oss förvirrade för att hela vår kropp alltid kräver ett svar & nöjer sig inte då det svaret är vänta och se. Vi förlorar oss på grund av vår oförmåga att vänta.
11.21
Vi försöker dra slutsatser & vill bestämma oss för något trots att frågorna är & kan vara lika mycket en förhoppning och en farhåga, en önskan och en ovilja, en lögn och en sanning. Vi börjar känna oss förvirrade för att hela vår kropp alltid kräver ett svar & nöjer sig inte då det svaret är vänta och se. Vi förlorar oss på grund av vår oförmåga att vänta.
11.21
Oro och rädslor har en förmåga att behöva så mycket mer av oss. De kräver styrka, energi, uppmärksamhet och tankekraft. Vi förlorar oss ibland då vi tror att den ena stunden är den mer verkliga än den andra. Vi tror att den verkligheten, den delen av dagen som fylls av krävande känslor är den verklighet som är den rätta. Att den del som är levande, fylld av eufori och lugn är en illusion. Ett skynke lagt över för att få oss att glömma det krävande en stund.
Vi tar då de fina stunderna för givet. Vi glömmer att tacka för dem för att kärlek är en känsla som bara är & i den här världen har vi fått svårt att bara vara. Därför tror jag att de som ser & respekterar det bara varandet. De som inte tar den förgivet; de är de människorna som har förmågan att älska i eros, filos och agape starkast.
De har förmågan att trots de krävande stunderna se de fina som en lika legitim verklighet. De har förmågan att se det krävande som något de ska lära av.
Men en dag kanske jag anser annat.
Vi tar då de fina stunderna för givet. Vi glömmer att tacka för dem för att kärlek är en känsla som bara är & i den här världen har vi fått svårt att bara vara. Därför tror jag att de som ser & respekterar det bara varandet. De som inte tar den förgivet; de är de människorna som har förmågan att älska i eros, filos och agape starkast.
De har förmågan att trots de krävande stunderna se de fina som en lika legitim verklighet. De har förmågan att se det krävande som något de ska lära av.
Men en dag kanske jag anser annat.
Från Maja
lite kort om skimret
tid,
är inget som bara ska gå förbi.
Jag vill skriva ner allt hela tiden så jag aldrig glömmer bort det för precis allt är lika förbannat fint även fast jag använder ord som förbannat för att förstärka känslan.
Jag vill komma ihåg allt just nu för trots att det går lite upp och ner så står jag ändå med förstående ögon och ser att det finns en lärdom i allt. Att själen mår bra.
Trots att jag är lite ilsken en kväll får jag komma hem och gå in till dig och får bara vara ännu lite mer less på allt. Du frågar om det är det en sån dag idag med lugn och värme och förståelse och låter det bara vara så för du vet att jag mår bra och är positiv egentligen men för tillfället så gör jag bara små pruttljud, gömmer mig under täcket och väntar tills du är klar med allt ditt så du kan komma närmare och berätta om din dag. Du blir lite glad när jag visar att jag kan vara lite ilsken också och sånt gör mig varm.
Trots att jag var lite ilsken ville jag ändå gå upp till fyran, hämta mina taussels och fråga Jacob om hans dag. Sånt gör mig också varm när jag får höra hur han mår. När lilla Henrik skriver att han har världens bästa syster. När pappa frågar om vi ska ta en fika, och mamma säger att hon hjälper till när som helst. När jag ser att mina kusiner mår bra och lilla cevin fyllde år och mormor är ute på vift och gamla vänner är på äventyr och jag har allt jag behöver och alldeles så himla mycket mer så gråter jag en liten tår för att jag är så glad att allt är precis som det är och jag vill bara stanna och stå kvar. Krama om hela världen och rädda er allihop som inte är så varm som jag från kylan.
När det första jag får höra när jag vaknar är hur varm jag är och hur mysigt det är tänker jag hålla i den känslan och må mitt bästa resten av dagen.
är inget som bara ska gå förbi.
Jag vill skriva ner allt hela tiden så jag aldrig glömmer bort det för precis allt är lika förbannat fint även fast jag använder ord som förbannat för att förstärka känslan.
Jag vill komma ihåg allt just nu för trots att det går lite upp och ner så står jag ändå med förstående ögon och ser att det finns en lärdom i allt. Att själen mår bra.
Trots att jag är lite ilsken en kväll får jag komma hem och gå in till dig och får bara vara ännu lite mer less på allt. Du frågar om det är det en sån dag idag med lugn och värme och förståelse och låter det bara vara så för du vet att jag mår bra och är positiv egentligen men för tillfället så gör jag bara små pruttljud, gömmer mig under täcket och väntar tills du är klar med allt ditt så du kan komma närmare och berätta om din dag. Du blir lite glad när jag visar att jag kan vara lite ilsken också och sånt gör mig varm.
Trots att jag var lite ilsken ville jag ändå gå upp till fyran, hämta mina taussels och fråga Jacob om hans dag. Sånt gör mig också varm när jag får höra hur han mår. När lilla Henrik skriver att han har världens bästa syster. När pappa frågar om vi ska ta en fika, och mamma säger att hon hjälper till när som helst. När jag ser att mina kusiner mår bra och lilla cevin fyllde år och mormor är ute på vift och gamla vänner är på äventyr och jag har allt jag behöver och alldeles så himla mycket mer så gråter jag en liten tår för att jag är så glad att allt är precis som det är och jag vill bara stanna och stå kvar. Krama om hela världen och rädda er allihop som inte är så varm som jag från kylan.
När det första jag får höra när jag vaknar är hur varm jag är och hur mysigt det är tänker jag hålla i den känslan och må mitt bästa resten av dagen.
Det är på natten, i mörkret
Jag drar in fötterna under täcket igen. Det är alldeles för kallt för dem där ute. En kylande rysning drar igenom kroppen och då jag vaknat till ordentligt ur sömnen kommer jag ihåg att det är mörkt. Jag drar täcket över huvudet och försöker glömma de som står i hörnen, se som väntar under sängen och de som ser på mig ovanifrån. De väntar allihop på uppmärksamheten så de får komma till liv och förtvivla mig i mörkret ännu mer. När jag måste gå på toaletten blir jag arg av rädsla.
Men jag minns det min mamma sa,
Men jag minns det min mamma sa,
>>kan inte du se dom, kan inte som se dig<<
Så jag blundar hårt, andas in och kastar mig upp. Hoppar långt ut på golvet och springer ut i den tända hallen. Väl där hör jag min bror. Han har ont. Tyst smyger jag genom hallen och kikar in i hans mörka rum. Det är bara nattlampan på väggen som lyser. Pappa står vid hans fotände och drar i hans ben.
>>hur mår han?<<
>>han har väldigt ont<<
Den dagen hade vi mätt oss efter dörrkarmen i köket. Hampus var 132 cm.
Jag var 118.
Henrik 94.
När jag vaknar på morgonen sitter Hampus i köket. Jag kramar om honom där han sitter, nyvaken och trött.
Jag frågar honom hur han mår. Han ser upp från sin tidning, de varma bruna ögonen ser på mig med en stolthet värd en hjälte.
>>jag är 132.5 nu<<
Så jag blundar hårt, andas in och kastar mig upp. Hoppar långt ut på golvet och springer ut i den tända hallen. Väl där hör jag min bror. Han har ont. Tyst smyger jag genom hallen och kikar in i hans mörka rum. Det är bara nattlampan på väggen som lyser. Pappa står vid hans fotände och drar i hans ben.
>>hur mår han?<<
>>han har väldigt ont<<
Den dagen hade vi mätt oss efter dörrkarmen i köket. Hampus var 132 cm.
Jag var 118.
Henrik 94.
När jag vaknar på morgonen sitter Hampus i köket. Jag kramar om honom där han sitter, nyvaken och trött.
Jag frågar honom hur han mår. Han ser upp från sin tidning, de varma bruna ögonen ser på mig med en stolthet värd en hjälte.
>>jag är 132.5 nu<<
För min egen skull
Innan jag lägger mig vill jag tömma huvudet lite. Det stormar och stormar och magen får lite ont för att det är så mycket som vill ha tid och mer som vill ha energi och ännu lite till som vill ha glädje, värme och så det är lilla mysiga såklart.
jag vill ju alltid att alla ska känna sig sådär mysiga såfort de hör att jag pratar eller när jag kommer in i rummet och när grabbarna sa att det var så visste jag inte vad jag skulle göra.
Men när huvudet är lite tungt,
när nacken får ta i lite extra;
då finns det inte riktigt lika mycket kvar.
Så innan jag lägger mig känner jag lite extra på eftervärmen från dagens finaste spelning på länge och glädjen och den lilla längtan som ligger och gror.
Jag försöker putta undan världen lite bara för att pyssla om min egen lilla boning.
jag vill ju alltid att alla ska känna sig sådär mysiga såfort de hör att jag pratar eller när jag kommer in i rummet och när grabbarna sa att det var så visste jag inte vad jag skulle göra.
Men när huvudet är lite tungt,
när nacken får ta i lite extra;
då finns det inte riktigt lika mycket kvar.
Så innan jag lägger mig känner jag lite extra på eftervärmen från dagens finaste spelning på länge och glädjen och den lilla längtan som ligger och gror.
Jag försöker putta undan världen lite bara för att pyssla om min egen lilla boning.
Jag älskar bomullskuddar och ibland känner jag mig som en sådan.
Men ibland blir även de lite tussiga och då får man krama lite extra så löser de upp sig.
Så innan jag somnar slår jag på något mysigt och håller hårt om känslan att allt kommer att bli okej.
Men ibland blir även de lite tussiga och då får man krama lite extra så löser de upp sig.
Så innan jag somnar slår jag på något mysigt och håller hårt om känslan att allt kommer att bli okej.
natt
