08.12
Vi försöker dra slutsatser & vill bestämma oss för något trots att frågorna är & kan vara lika mycket en förhoppning och en farhåga, en önskan och en ovilja, en lögn och en sanning. Vi börjar känna oss förvirrade för att hela vår kropp alltid kräver ett svar & nöjer sig inte då det svaret är vänta och se. Vi förlorar oss på grund av vår oförmåga att vänta. 

11.21

Oro och rädslor har en förmåga att behöva så mycket mer av oss. De kräver styrka, energi, uppmärksamhet och tankekraft. Vi förlorar oss ibland då vi tror att den ena stunden är den mer verkliga än den andra. Vi tror att den verkligheten, den delen av dagen som fylls av krävande känslor är den verklighet som är den rätta. Att den del som är levande, fylld av eufori och lugn är en illusion. Ett skynke lagt över för att få oss att glömma det krävande en stund. 
Vi tar då de fina stunderna för givet. Vi glömmer att tacka för dem för att kärlek är en känsla som bara är & i den här världen har vi fått svårt att bara vara. Därför tror jag att de som ser & respekterar det bara varandet. De som inte tar den förgivet; de är de människorna som har förmågan att älska i eros, filos och agape starkast.

De har förmågan att trots de krävande stunderna se de fina som en lika legitim verklighet. De har förmågan att se det krävande som något de ska lära av. 


Men en dag kanske jag anser annat.