"I have just three things to teach: simplicity, patience, compassion. These three are your greatest treasures."

Från 2012-11-05 kl 08.57
Gråskalan påverkar mig mer än jag tror. När molnen och dimman lägger sig och det lilla pulvriga regnet letar sig ner blir jag alltid lite känsligare. Precis som om dörrarna in blir lite lättare att öppna, just för att det är lite lugnare ute. De som bor runt mig här i höghusen gör lite som jag, gömmer sig för regnet.
Kanske sitter de och öppnar sina dörrar för sig själva också. De hundratals fönster som vätter in till deras världar är så mycket större egentligen, men de hundra meter emellan oss gör att de ser så avlägsna ut. Därför tror jag att jag är den enda, men de glödlampor som tänds och fönster som öppnas säger emot mig. Alla vill öppna upp och tända lampor. Vissa ligger kvar i mörkret för den enkla trivseln av sitt eget sällskap.
Fotsteg i korridoren utanför min dörr som står på glänt studsar in i mitt rum och berättar att nu är du inte själv längre. Det är fler som vaknat, mycket närmare den här gången.

Imorse var en av de finaste mornarna på länge. Den födde ett lugn. ”Du är jättevarm och det är helt sjukt najs”.
Jag berättade hur varmblodig jag och mina bröder är, att vi sällan fryser men blir lätt väldigt varma och att det kanske är förklaringen. Du förstog mig och såg det fina i det. När du på morgonen säger att jag är jättevarm och att det är härligt kände jag mig mer accepterad. Det finns så mycket som jag har skämts för så länge som du tar emot och lindar in i mjuka filtar åt mig. Det lugn du har i dina ögon när jag blir obekväm och säger att ”det är lugnt, det är inget att skämmas för”. Helt plötsligt släpper allt och jag känner mig som en människa i min egen kropp.
Jag har alltid skämts över mycket hos mig själv men du visar sätt att bara vara. Du har aldrig tvingat mig till någonting, utan du berättar tyst om att bara vara är en väldigt trygg plats. 



Ibland hittar jag saker jag glömt.
Det kanske fyller det tomrum av saker jag inte säger. 

Av någon anledning har jag velat skriva allt i punktform, med korta meningar och i nya stycken för att jag har känt känslan av att ingenting hör ihop med det andra. Jag går bara vidare utan att ta med mig något gammalt. 
Det är typ så det har fungerat. Alla svängar, kurvor, kanter och kullar har bara varit en ny riktning som inte hade någonting med föregående sträcka att göra utan svängde bara vidare. 

Det har liksom inte gjorts några spår. 
Men ändå har jag plöjt ner allt. 

För två dagar sedan förstod jag anledningen till varför beröm, omtanke eller vänskap aldrig har fastnat. 
Jag förstod varför orden du är världens finaste inte berörde. Varför fina bilder alltid har brister. Varför allt jag skapar inte har något värde och varför ord trasslar in sig i varandra för att allt jag säger låter fel. 
Varför jag i så många år, 
har pendlat mellan mindrevärdeskomplex och storhetsvansinne.





Jag insåg
att jag inte tyckt om mig
på väldigt, väldigt länge.  


Jag sa till en vän en gång att

"Man måste gilla sig själv för att gilla det man gör."

Jag levde inte ens upp till mina egna ord.

jag förstår inte vart allt börjar. 

 

Jag tänkte inte ens på var vi gick.


Tiden försvinner när jag fokuserar på oss. Vi är vana vid varandra och att du stannar innan du tar mig för givet är en en handling jag vill göra stor. 
När du lägger handen på mig för att inte snubbla. När jag snubblar så sträcker du alltid ut din hand mot mig. När du visar din rädsla för problemen för att du ser dem men inte vill ha dem. När du la din hand under min kind igårkväll för att låta mig sova i din handflata. När du säger att du vill sakna mig så önskar du inte bort mig, utan du önskar känslan av att få mig tillbaka. När du pratar om sommaren och säger att du vill ha mig vid din sida.

Du är mer kärleksfull än du tror. 

Nu är det väldigt mycket oss och sen kanske det blir mycket mindre. 
De är stora prövningar. Men vi lär oss och växer. Jag blir trygg när vi säger att vi gör det tillsammans och jag tvivlar inte på att vi kan. 

Det här är fint. Det som är vi.