Från 2012-11-05 kl 08.57
Gråskalan påverkar mig mer än jag tror. När molnen och dimman lägger sig och det lilla pulvriga regnet letar sig ner blir jag alltid lite känsligare. Precis som om dörrarna in blir lite lättare att öppna, just för att det är lite lugnare ute. De som bor runt mig här i höghusen gör lite som jag, gömmer sig för regnet.
Kanske sitter de och öppnar sina dörrar för sig själva också. De hundratals fönster som vätter in till deras världar är så mycket större egentligen, men de hundra meter emellan oss gör att de ser så avlägsna ut. Därför tror jag att jag är den enda, men de glödlampor som tänds och fönster som öppnas säger emot mig. Alla vill öppna upp och tända lampor. Vissa ligger kvar i mörkret för den enkla trivseln av sitt eget sällskap.
Fotsteg i korridoren utanför min dörr som står på glänt studsar in i mitt rum och berättar att nu är du inte själv längre. Det är fler som vaknat, mycket närmare den här gången.

Imorse var en av de finaste mornarna på länge. Den födde ett lugn. ”Du är jättevarm och det är helt sjukt najs”.
Jag berättade hur varmblodig jag och mina bröder är, att vi sällan fryser men blir lätt väldigt varma och att det kanske är förklaringen. Du förstog mig och såg det fina i det. När du på morgonen säger att jag är jättevarm och att det är härligt kände jag mig mer accepterad. Det finns så mycket som jag har skämts för så länge som du tar emot och lindar in i mjuka filtar åt mig. Det lugn du har i dina ögon när jag blir obekväm och säger att ”det är lugnt, det är inget att skämmas för”. Helt plötsligt släpper allt och jag känner mig som en människa i min egen kropp.
Jag har alltid skämts över mycket hos mig själv men du visar sätt att bara vara. Du har aldrig tvingat mig till någonting, utan du berättar tyst om att bara vara är en väldigt trygg plats. 



Ibland hittar jag saker jag glömt.
Det kanske fyller det tomrum av saker jag inte säger.