Det är så nära nu. Så nära att jag kan känna ivern. Så nära att jag tror att jag rör den. Jag har väntat länge och känslan ligger som en fnittrande åska i ryggslutet.



Jag skrev så för några dagar sedan och glömde kvar det här, väntandes.
Det var precis det jag också gjorde.

För en månad sen föddes den. Som ett litet högljutt frö låg det där. Efter en månad fanns en liten fjäril i botten av magen. I förrgår var de flera tusen.

Igår släppte jag dem fria.
Igår var de här.

Matt och hans manager's.


Det var något det svenska ordsystemet inte kan beskriva. Jag lovade mig själv att inte fota eller filma för att enbart vara där. Jag ville se allt genom mina redan existerande linser. Jag behöver inget som förmedlade bilden, för känslan som skapades förloras i mellanhänder och jag börjar förstå det som utspelades nu i efterhand.
Svt sänder reportage, dd skriver artiklar och radio dalarna klipper sin enorma mängd inspelningsmaterial.
Jag börjar förstå det. Ta in det och känna det.
Väl på plats besvarades tusen frågor, slogs miljoner val, åsikter och platser med varandra om var jag skulle styra mig härnäst.
Väl på plats lyckades jag också stanna upp. Se. Titta och känna. Jag kunde nästan ta ner ett pulserande hjärta ur luften framför mig som låg som en mjuk genomskinlig bomullsdimma. Jag sträckte ut handen och kände all den kärlek varje besökare trampande ner i gräset.

Nog må det ha varit en del nära och kära jag saknade,
men jag hade allt.
Inget kunde bli bättre,
inget kunde bli större.

Det var redan som det skulle vara.

Att jag samtidigt som jag har min musikaliska inspirationskälla i min bakgård,
inser jag också var jag skall befinna mig i världen.

jag insåg var min plats är.

Jag visste länge att den var i musiken och trodde därefter att den var på scen.
Men nu inser jag att min plats är runt om.

Jag må inte kunna någonting. Jag må vara ett fresh face.
Men ge mig en chans,
och jag ger allt jag har.

 

Vi sitter under koftan. Den grå, stora, riktigt varma koftan. Solen värmen vår havssaltiga hud. Hjärtat slår fortfarande och hela tiden mjukt hårdhänt, som en marigold's slag mot en avslappnad kind. Trots dina lugna ögon som jag faller villkorslöst i slutar det inte att dundra som ett häftigt åskande. När jag känner hur ryggraden följer med i dess intensiva rörelse slår det mig att hjärtat är vår källa. Den har kraften, men vi kväver dess röst och släcker dess eld. I denna stunden vill det säga mig något och jag hör att det är dags att lyssna. När jag sluter mina ögon för att öppna mitt hjärta, precis då, inser jag varför. Det är din värme som sträcker sig långt utanför din hud och rör vid mig längre in än någonsin förr. Det knakar, vibrerar och ryser i gångjärnen och jag känner mig som ett fönster som slungats vidöppet för solsken och frisk luft.
Jag vänder mig snett mot dig för att täcka dina ben. Du fryser. Så jag lägger vad jag tror är en varm hand ovanpå, men när du sluter den med din är det jag som fryser. Det är jag som skakar. Det är jag som inte slappnar av. Men så fort jag känner den. Så fort din hud rör vid min, springer värmen genom allt jag är och mjukgör min ryggrad. Jag är chanslös mot din värme. Jag ser in igen i dina ögon och du ler. Du ler med allt du har och jag ser ditt hjärta genom irisen. Det slår. Varmt. Hårt. Intensivt.
Jag är chanslös mot din själ och du sänker mig. Du sänker mig ner till den nivå jag känner mig så vid liv i att jag tappar min hud och ligger naken trots mina kläder. Jag är chanslös mot ditt jag för det enda jag har är en vit flagg. Jag ger upp. Du har mig.

Jag vet inte vad jag ska göra för du har mig.
Du har mig.
Du har mig.
Du har mig.

Jag kan inte förstå att det här händer.

men Matt Corby ska spela i min bakgård.

Om jag skulle beskriva mitt liv just nu i ett ord skulle inte det gå. Det är alldeles för bra för att vara sant, när det samtidigt står på randen till sin värsta avgrund. 

Jag och en viktig kvinna planerar något stort. Om det händer såklart. 
Jag har känt mitt hjärta slå på ett sätt det aldrig gjort förut.
Jag har en vän jag nästan växt ihop med.

Att ett hjärta kan slå så hårt att du kan känna slagen i varenda ben, du känner i dina fingertoppar hur det vänder och hur det återgår till hjärtat. 

Men samtidigt som allt är så oumbärligt bra att jag nästan inte klarar av det - står det ett annat sorts mörker nu och knackar på dörren.

Jag har känt mitt hjärta slå för någon som jag kommer att stanna kvar.
Jag har glömt bort hur det är att vara för mig själv.
Jag lämnar en plats bakom mig som har gjort mig till mig själv. 



Jag lämnar så mycket nu. 
Jag vet att jag återgår till något som ligger mig lika kärt om hjärtat,
men det tar. 

Det tar lite hårdare än jag trodde.
Jag är inte så känslolös längre.

Förr kunde jag inte gråta.
Jag tillät inte mig själv.

Nu gråter jag.
Mer än någonsin. 

Hur ska jag kunna vända om nu. 
Hur ska jag kunna vända hem,
när du står kvar. 

Din värme,
ditt du. 

Hur ska jag kunna vända hem,
när allt hos dig vill hålla mig kvar.