Om jag skulle beskriva mitt liv just nu i ett ord skulle inte det gå. Det är alldeles för bra för att vara sant, när det samtidigt står på randen till sin värsta avgrund. 

Jag och en viktig kvinna planerar något stort. Om det händer såklart. 
Jag har känt mitt hjärta slå på ett sätt det aldrig gjort förut.
Jag har en vän jag nästan växt ihop med.

Att ett hjärta kan slå så hårt att du kan känna slagen i varenda ben, du känner i dina fingertoppar hur det vänder och hur det återgår till hjärtat. 

Men samtidigt som allt är så oumbärligt bra att jag nästan inte klarar av det - står det ett annat sorts mörker nu och knackar på dörren.

Jag har känt mitt hjärta slå för någon som jag kommer att stanna kvar.
Jag har glömt bort hur det är att vara för mig själv.
Jag lämnar en plats bakom mig som har gjort mig till mig själv. 



Jag lämnar så mycket nu. 
Jag vet att jag återgår till något som ligger mig lika kärt om hjärtat,
men det tar. 

Det tar lite hårdare än jag trodde.
Jag är inte så känslolös längre.

Förr kunde jag inte gråta.
Jag tillät inte mig själv.

Nu gråter jag.
Mer än någonsin.