Okej. 


Det hände. 


Jag flyttar till Australien den 31a december. 

Själv. 

Tänk om det faktiskt

händer. 

Jag har väl bestämt mig egentligen. 

Tror jag. 

Jag pausar utbildningen och tar tag i livet istället. 
Åker någonstans, jobbar, utbildar mig där. 
Blir bättre.
Större. 


Hela jag behöver liksom,
evolutioneras. 


Hela kvällen igår gick jag runt med en känsla som faktiskt var främmande för mig.
Jag ville på något sätt få bort allt jag inte använder,
sälja det,
kasta,
ge bort,
ta bort.


Känslan var ungefär att vilja säga hej då till allt som varit gammalt.
Vinka hej då till tåget som innehåller allt som inte är jag. 

Med tanke på att jag har faktiskt sopat ihop allt skräp,
så antar jag att det finns en naturlighet
i att vilja få bort högarna. 

"pengar är en sjukdom" 

"girighet är en sjukdom" 

"mer pengar? lev istället" 



Jag hoppas att du lyckas sätta dig där. 
Så du får läsa det. 


Jag skriver det lite överallt. 

Varför ?



För att vi ramlar in i en värld där pengar är det enda vi bryr oss om. 

Okej,
nu blev det jobbigt. 


Liana- min roomie flyttar tillbaka till linköping i sommar.
I juni säger hon upp sig från lägenheten och kör vidare sitt race i livet. 

Det var jag inte riktigt beredd på.


Någon som vill flytta in? 

Jag ska försöka lyssna till mitt egna råd. 



Att ha lite förståelse för mig själv. 
Att det tredje dagen i mitt EPprojekt inte kommer ut något vettigt,
det är inte så farligt. 


Det är till och med okej. 
Grejen är bara den att min tendens till att kritisera mig själv är lite väl överdriven.

En länk till ett smakprov

>>HÄR<<

Den här får mig att med vilje brytas ner till småsten, läggas på asfalten och trampas in. 

Jag säger bara,
känslan. 

Om jag kan vara glad utan en anledning,
då har jag lyckats. 

För då måste det betyda att jag är glad i mig själv,
att jag känner frihet
lugn
att jag min lycka är baserad hos mig själv,
inte hos någon eller något. 

Det finns ett återkommande tema i mina inlägg märker jag. 


Jag har nått långt på två veckor bara.

Jag vet inte om det är utbildningen som skall vara en intellektvidgande,
eller om det är min rumskompis ovanliga förmåga att få mig att prata. 


Men jag har lärt mig massor. 
Ändock långt kvar.
Men jag har fått mina dåliga sidor visade för mig.
jag har vågat känna dem
haft ångest

men jag har också förstått att utan dem kan jag inte vara den jag föredrar.

Jag har lärt mig att jag har ett prompt behov av att fly från det som påverkar mig,
negativt som positivt
skola som fritid

för att jag vill känna frihet och att jag lyssnar på mig själv. 
Att jag är rädd för att känna känslor och berätta om dem. 
Att jag har ofantligt många hämningar som begränsar mig.

Jag kritiserar öppet och högljutt utan någon som helst eftertanke eller påverkan på andra,
dess negativa aura eller irritationsmoment.

"before you perpose to speak,
is it true?
is it necessary?
is it kind?"

jag vill släppa de här.
Jag vill inte känna dem men jag vet att jag måste. 

För utan dem vet jag ingenting. 



- Jag har aldrig varit riktigt glad.
- men hur vet du då att du är ledsen?

Jag har tänkt väldigt mycket nu. 


Så mycket att på kvällarna när jag ska sova-
är jag så fysiskt utmattad att kroppen inte orkar dra täcket längre upp över öronen för att stänga ute världen. 



Det som gått i mina tankar är om det verkligen är tid för det här nu. 
Jag är ung,
jag är levande. 

Jag känner hur blodkropparna i mina ådror brinner utav lust. 



Jag vet att bildlärare är för mig. 
Det är jag. 


Jag vet bara inte om det är nu. 

Jag är rädd för att vara bra. 
Jag är rädd för andras ord i respons till mina handlingar
Jag är rädd för att visa vad jag känner och vara frånvarande
Jag är rädd för att inte vara glad hela tiden
Jag är rädd för att jag inte har tillräckligt med tid
Jag är rädd för att jag tar för mycket plats
Jag är rödd för att jag inte ger mig själv tillräckligt med plats
Jag är rädd för att jag inte får utlopp för mina känslor och mina behov
Jag är rädd för att släppa lös ordentligt


Herregud jag är rädd för så mycket. 

Jag tänker inte be om ursäkt för det som precis hände,
men jag kan förklara.

Det finns så mycket känslor runt mig just nu, 
och i mig
som jag behöver sätta ord för. 


Och de två inläggen var sådana,
det är okej om det är svårläst eller om ni inte förstår dem.
För jag förstår dem inte. 

Ärlighet. 


Det finns så mycket kraft i ett ord. 

Jag har kommit underfund med att ett ord har två meningar.
En materiell, som du hör
och en andlig som du känner. 

Ärlighet är inte ett hörande,
det är en känsla.

Jag vill se ärlighet som att jag vågar känna mig själv
jag vill se det som att jag inte behöver bädda sängen
som att jag vågar berätta för andra vad som pågår
som att jag vågar visa vad jag känner och berätta

som att jag kan gå barfota på asfalten utan att tänka på hur ovanligt det är
som att jag kan gå ut igenom dörren utav att vara rädd
som att jag kan göra vad jag vill utan att tänka på vad andra ska tycka om det jag gör
som att mina val är mina egna och att jag vågar göra dem

som att jag kan våga helt enkelt. 

Jag märker att jag dras till de människor som i sina ögon har något speciellt. 
De visar vad de känner och de vågar.
Det finns inga hämningar i deras rörelser,
de är fria på något sätt från rädslor. 
Jag bara älskar dem som visar vad de känner.

Det här med känslor och ärlighet har alltid varit en sådan viktig del för mig,
även fast jag själv har varit rädd för att visa dem och prata om dem. 

Jag dras till de människor som har en aura utav en känslomässig ärlighetsesxplosion runt sig. 

Ärlighet är en sådan underskattad känsla och en otroligt mycket mer behövande känsla än vi tror. 

 

 

>>det är bra att vara förvirrad. Det är början på att förstå<<


Jag förstår vad hon menade. 

Jag kan på riktigt inte ens beskriva vad som pågår, men jag känner mig som en palett full i färg
där något tog en pensel och rörde om. 
Det finns en undermedvetenhet, 
det är jag säker på. 

och jag tror att min börjar vilja bryta sig loss.
Den vill ta kontakt med mig och berätta allt.
Men jag är inte riktigt redo. 
För samtidigt lägger mitt medvetande band på allt som händer.

Jag vågar inte riktigt ta emot allt.

Det var länge sedan nu men jag stängde av allt en gång
och jag minns hur det var och ibland tror jag att det är påväg tillbaka
just för att jag inte vet hur
jag ska känna. 
Det känns som om att jag behöver en dörr ut.

Jag har så många egentligen

musiken
konsten
filmen
skrivandet

jag har allt som i ett litet paket och jag vet att om jag ger det själ så kan jag bli bättre.
Men det känns som om att jag inte riktigt når fram. 

Allt är halvvägs och ingenting rör mig på riktigt. 
Det brukade vara så, 
och ibland tänker jag tillbaka och önskar att jag fick känna så igen. 


Jag brinner för det jag gör nu,
men jag letar alltid efter nästa stora grej. 
Jag är som en vandrande själ som aldrig kommer fram. 


Ibland önskar jag bara att någon kunde berätta för mig vad som pågår.

Det här med att bara vända sig inåt för svar gör att jag inte riktigt kommer vidare,
men en dag händer det väl. 

Nog för att kunskap är något heligt i mina ögon,
så är 100 sidor kvällen innan litteraturseminariet inte speciellt lockande. 


Men jag ska ju bli bäst,
så nu jävlar.