Ärlighet. 


Det finns så mycket kraft i ett ord. 

Jag har kommit underfund med att ett ord har två meningar.
En materiell, som du hör
och en andlig som du känner. 

Ärlighet är inte ett hörande,
det är en känsla.

Jag vill se ärlighet som att jag vågar känna mig själv
jag vill se det som att jag inte behöver bädda sängen
som att jag vågar berätta för andra vad som pågår
som att jag vågar visa vad jag känner och berätta

som att jag kan gå barfota på asfalten utan att tänka på hur ovanligt det är
som att jag kan gå ut igenom dörren utav att vara rädd
som att jag kan göra vad jag vill utan att tänka på vad andra ska tycka om det jag gör
som att mina val är mina egna och att jag vågar göra dem

som att jag kan våga helt enkelt. 

Jag märker att jag dras till de människor som i sina ögon har något speciellt. 
De visar vad de känner och de vågar.
Det finns inga hämningar i deras rörelser,
de är fria på något sätt från rädslor. 
Jag bara älskar dem som visar vad de känner.

Det här med känslor och ärlighet har alltid varit en sådan viktig del för mig,
även fast jag själv har varit rädd för att visa dem och prata om dem. 

Jag dras till de människor som har en aura utav en känslomässig ärlighetsesxplosion runt sig. 

Ärlighet är en sådan underskattad känsla och en otroligt mycket mer behövande känsla än vi tror.