Kom inte närmare, tänkte jag. Då bryter du sönder mig. Rädslan för din närhet ger mig en anledning att inte släppa alla rep och låta mig själv falla. Jag vill inte att du ser mig falla så jag backar. Jag är som överkänslig mot din närhet för när du är här så brister jag. Du brister mig. Den hud jag lagt i lager förkolnas och faller i glödande aska ner mot mina kalla fötter. Det enda jag kan göra är att sära mina fingrar och se dem trilla ner.

Kom inte närmare, för då håller jag inte. Din värme och din känsla och din lukt den smyger sig in i mig och jag skimrar. Jag glittrar som vinterstjärnor i ditt leende och jag finner min blick vandrandes över ditt ansikte och så är jag förlorad igen i allt ditt vackra. Jag håller inte för din närhet raserar allt. Den plöjer över mig och krossar mina skydd och blottar allt jag gömt. Jag håller inte om du kommer nära. Jag är rädd att du får mig att falla vilt och oskyddat rakt ner i din värme och din nära famn och din blick som etsat sig fast i min ögonhinna.
Dina ord är som stämmor snurrandes i mina öron och jag vill aldrig sluta lyssna. Det universum du gömmer bakom dina stängda ögonlock när du sover och den himmel när du är vaken vill jag aldrig sluta se in i.

Du är ett bultande hjärta jag alltid vill känna mot mitt eget.

Jag vet vad du tänker.

Jag är där jag med. 


Vi tar andetaget alldeles innan hoppet. Precis innan väggen. Vi håller andan nu och väntar på att få andas ut. Det är det här vi väntat på. Jag tror att alla människor tycker om att börja om. Städa undan och rensa ut. Vi väntar på en anledning och skapar oss slut, som då söndagen byter till måndag. Ny vecka, ny start.

För här står vi. Alldeles i slutet och i början. Igen.

Jag tror aldrig att jag har riktigt förstått den. Visst älskar jag att vädra ut och ge mig själv en ärlig chans men jag avskyr att avsluta. Det här med att blåsa ut ljusen och känna att nu är jag klar har aldrig riktigt gett mig det lugn jag föreställer mig. Jag känner mig aldrig klar. Jag kan alltid fortsätta. Bygga högre. Längre. Ge det mer färg. Mer tid. 

Jag föreställer mig själv att vara ett ständigt vägarbete. Och det här året har varit precis det. Ett vägarbete.

En pest härjade. Min vinter led, var sjuk och vild. Min horisont någon annans och svart utav rädsla. Jag hittade mig själv borttappad och försvunnen i någon annans kläder jag trodde var mina egna följandes fotspår jag trodde jag själv gjort. De läderbitar jag plåstrat om mig själv med fick rivas av för att blotta öppna sår och allt jag trodde på visade sig vara en illusion som hade grott utan min vetskap. De skorpor som aldrig riktigt läkt, eller de mörka hörn som legat dammiga och aldrig använts har städats ur. 

Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?

Att ha upptäckt att hela mitt jag var en lögn har gjort att jag ställt de rätta frågorna. Jag fick skapa mig själv och för att börja om var jag tvungen att bränna upp allt jag trott på. Jag har fått krossat glas i händerna för att limma ihop bitarna igen. Allt för att själv få bestämma vilken form den ska ha. 

Jag har krossat enorma murar som tornat upp sig i mitt synfält och nu fått en helt ny utsikt.  

Jag har kommit långt.

Men jag är fortfarande inte klar. 

Precis som jag, har kanske du också varit tvungen att börja om utan det nya året. 
För här står vi igen,
och känner hur det sista regnvattnet rinner undan mellan våra fötter längs med trottoarkanten, bärande på all hud vi tappat. 

Precis som förra året får vi säga hej då till det som varit, och välkomna det som kommer med en varm hand i dörröppningen, bjudandes på det vackraste vi är precis nu. 

..oh so kiss him again,
just to prove to me that you can.


I will stand here and burn,
under my skin.

yes I will stand
and burn

under my skin. 

 

 

Bara för att jag verkligen vill skriva någonting så bara skriver jag någonting. 
Det blir något utav en tråkig update, eller reminder av vad som pågår. 

Jag börjar få lite julkänsla.
Göteborg är full utav julbelysning och mysiga snöfall,
julmarknader och saffransbakelser.

Jag sitter i ett tomt rum med mina saker nedpackade i lådor,

min och Lianas lägenhet skriker och gråter efter dem. 
Jag lägger upp bilder antagligen,
någon gång. 



Men jag trivs faktiskt. 
Det tog mig 3,5 månad att få känna mig okej med allt. 
3,5 månad för allt att falla på sin nya plats.


Jag sa att allt skulle förändras,
och det har det verkligen. 

 

 

Jag önskar lite att jag visste vem han är. 

För jag tycker verkligen om hans leende.
Han ser så,

ödmjuk ut.

Men snart får jag åka hem. 

okej. 


Jag förstörde precis en hel vecka genom att vara ledig en dag för länge. 
Trots mina enorma försök i att disciplinera mig själv så lyckas jag med småfel orsaka totalt kaos. 

Alltså,
bara för att jag inte läste de kapitel jag behövde till veckan
(och med två kompletteringar på axlarna)
så kommer jag inte förstå seminariet imorgon,

vilket resulterar i dålig reflektion

och dålig reflektion betyder dålig kunskapsnivå

och låg kunskapsnivå innebär repetition utav 150 sidor på en dag

och repetition betyder förlorad tid till att skriva essän till examineringen

och lite tid på examineringen betyder dåligt arbete

och dåligt arbete...


ja kopplingen borde vara gjord vid det här laget. 
Allt på grund utav att jag ville filma naturen och springa ikapp med en fyraåring på Liseberg.