Kom inte närmare, tänkte jag. Då bryter du sönder mig. Rädslan för din närhet ger mig en anledning att inte släppa alla rep och låta mig själv falla. Jag vill inte att du ser mig falla så jag backar. Jag är som överkänslig mot din närhet för när du är här så brister jag. Du brister mig. Den hud jag lagt i lager förkolnas och faller i glödande aska ner mot mina kalla fötter. Det enda jag kan göra är att sära mina fingrar och se dem trilla ner.

Kom inte närmare, för då håller jag inte. Din värme och din känsla och din lukt den smyger sig in i mig och jag skimrar. Jag glittrar som vinterstjärnor i ditt leende och jag finner min blick vandrandes över ditt ansikte och så är jag förlorad igen i allt ditt vackra. Jag håller inte för din närhet raserar allt. Den plöjer över mig och krossar mina skydd och blottar allt jag gömt. Jag håller inte om du kommer nära. Jag är rädd att du får mig att falla vilt och oskyddat rakt ner i din värme och din nära famn och din blick som etsat sig fast i min ögonhinna.
Dina ord är som stämmor snurrandes i mina öron och jag vill aldrig sluta lyssna. Det universum du gömmer bakom dina stängda ögonlock när du sover och den himmel när du är vaken vill jag aldrig sluta se in i.

Du är ett bultande hjärta jag alltid vill känna mot mitt eget.