Jag ska för alltid tacka min vän David för att han visade det här för mig. 

Efter en hur go kväll som helst med två vänner och är påväg hem blir jag tvungen att vänta på min buss. 

Jag tackar timingen för det.

I och med att jag blir sittandes slår något mig som faktiskt borde ha varit uppenbart, men som tyvärr hittils bara varit något jag har sträckt mig efter. 


Känslan av att vara nöjd med hur vacker världen är igenom mina egna ögon, den glödande passion jag har för att få de runt mig att känna att de vill vara sig själva och den enorma längtan jag har efter att få andra att se det jag ser och känna det jag känner. 


Tack. 

“She came home from the hospital after her father passed covered in tears. I started crying and kept asking her ‘What can I do for you? Tell me how I can help’…And she looked up at me and said ‘Just hold me..’cause you’re the only thing that can fix me right now.’ 


-Chris Martin om inspirationen till ‘Fix You

Det är ett helvete det här,
det ska du veta. 


Jag inser mer och mer att det är hjärnan som ligger efter,
inte jag. 
För att förtydliga mig så menar jag självklart inte "jag har otur när jag tänker" utan jag har inte besökt de delar i hjärnan jag behöver för att faktiskt ta in och förstå det göteborgs universitet slänger i mitt ansikte. 
Saken är inte den att jag inte tycker det är intressant, 
för det gör jag. 

Nej, det är så att det jag hör, ser och tar in, det fastnar inte. Vilket resulterar i att jag får läsa stycket igen. Och igen. Och igen. Göra om. Lyssna. Rita. Sätta det framför mig i små textrutor och dela upp det som en presentation för treåringar. Jag får sortera ut det som fastnar och fokusera på det. 

Det tråkiga är bara då att jag inte förstår varför eller sammanhanget. 



MEN
MEN

Nu kom det stora ordet. 
Jag skiter i det.

Jag ska göra det här. 
punkt. 

Jag vill bara dela med mig av hur otroligt glad jag är för livet just nu.
Åter igen har jag förälskat mig i allt. 

Hösten är utanför min dörr och bjuder ut mig i frosten och lövskogen i kängor och stickade mössor.


Men jag menar, bara människorna,
de jag träffar har hjärtan utav guld och skratt som ständigt ekar i mina öron.



jag har verkligen en anledning att vara glad och se fram emot de fem år jag har framför mig. 

och utan att vara rädd för framtiden det här gången,
nej nu ska jag omfamna den med det varmaste jag har. 

Jag ska hälsa den välkommen med hela handen och hela mitt bultande hjärta. 

Käraste

sovande så långt ifrån varandra

delar vi ändå natten

Och vi drömmer varandra

om jag vaknade nu

skulle jag inte finnas.

jag drömmer dig

som drömmer mig.

Om jag väcker dig

kommer jag att försvinna.

Sådärja, första tentan.


Om du är intresserad så handlade den om identitet och identitetsskapande i skolan. Vad de har för samband och att nyckelord som etnisk identitet, fysisk identitet och gruppidentitet ska vara med. 

Jag var så trotsig att jag opponerade mig mot alltihop. 


Påstod att identiteten man skapar sig i skolan är artificiell och verkligheten slår en rakt i ansiktet sekunden man kliver ur gymnasiet. Jag anser att det stämmer, frågan är bara om mina seminarieledare ser det som giltigt. 




Snart är jag hemma igen. I åby alltså. 
Och snart har jag varit med om 20 höstiga jordsnurr.

Var hela du. Alltid. Andas din luft, känn marken med dina fötter. Se himlen. Var inspiration. Du har alltid dig själv om allt raseras och du tappat horisonten, vårda det. Uppskatta vad du lämnar och vart du är påväg. Känn med hela handen. Lyssna med sinnet. Leta lycka och har alltid ditt hjärta i handen. Ge kärlek, för hjärtat ska alltid gå först. 

iam.beyonce.com

Nähä, nej. 


Klart jag glömde kameran på den trevligaste kvällen hittils. 
Pubrunda i GBG med nollningsgruppen! fulla blev vi allihopa och med ett tungt vinhuvud dimper jag ner i sängen redan kl 01 i tron om att jag ska orka med seminarien kl 09 dagen efter.

Johejdu, de som gick skall ha hederspris. 
Därför sov jag bort hela dagen idag och ska snart börja på med mitt första tentapluggande. 


roligt?,
njae, men jag blir bildlärare. 

J

Hej. 

Jag har faktiskt haft den där bra dagen idag som jag sa att jag skulle ha. 

Har även kommit på att jag har ritat alldeles för lite. Jag har tappat min känsla för att teckna. Så tack vara den insikten bestämde jag mig för att leta reda på en såndär "en-bild-per-dag-lista", bara på grund utav min inspirationslösa hjärna. Tack för det. 

Borde även fota mer. Min kamera ligger och dammar. Imorgon bjuder på pubrunda, så jag bjuder med kameran.



Det var allt,
ääääh häjrå. 

åh.

Alltså åh bara. Jag vaknar och har drömt om Etta James. Så jag får den härligaste känslan när jag slår på hennes musik, tittar ut och ser att hösten är påväg, solen skiner och jag har sovit hur bra som helst.

I risk att låta som en klassisk blogg gör väl inget, men idag ska jag bara läsa ikapp och köpa massa saker! Sen ska jag fråga om någon vill äta lunch med mig och sen gå tillbaka till fina glaspedagogen och läsa ännu mer. 


Jag bara vet hur mycket jag kommer att älska den här dagen.

Mitt i står jag stum som ett träd. Ovillig. Okapabel. Jag kan stödja eller falla. 
Styrkan är att stå, trots att man faller. Svagheten är att falla, trots att du inte får. 

Att följa med ner på botten är inte lösningen.
Din plats är ovanför ytan med himlen ovanför huvudet för det som drunknat. 
Din plats är på bryggan med repet i din hand. Inte ankaret. 

För frågan är varför. 
Konsten är att se varför. Hitta baksidan. Gräva djupare. 

Inte att.

Glöm att.

Ställer du de rätta frågorna, får du de rätta svaren. 

I ett sinne finns inte bortom. Bara där.
I ett sinne finns inte process. Bara där. 
I ett sinne finns inte där. Bara här. 


"

Borde sova. 
Men somnar inte eeh


Lär mig nya saker varje dag, och jag som älskar att lära mig har då alltså hamnat i himmelriket.
Jag lär även känna de personer som kommit närmast ännu bättre, och jag tycker om dem allihop. 

Jag har verkligen samlat ihop en bunt mysiga, leende människor med humor och glädje. De har härliga personligheter allihop på sitt eget alldeles udda sätt. Ena ställer de mest komplicerade frågor jag någonsin hört. Den andra är ett musikaliskt geni och den tredje har en fantasi utöver det vanliga och fantastisk humor. Den fjärde har kanske den mysigaste dialekten jag hört och den sista och minsta är nog den mest öppensinnade och inbjudande person jag mött. 

Udda är bra.
Verkligen hur bra som helst. 

Hennes hår hade en varm ton. Tanken av en nougatbit insvirad i ett tunt äppelskal slog mig. Den var väldigt vacker och den passade skönheten i hennes varma stora ögon som såg sig omkring. Hennes mjuka kinder. Hennes nästan genomskinliga hud runt de små och hjärtformade läpparna. Hon var förvånansvärt vacker för att vara så ung. Påväg nedför trottoarkanten hör jag hennes moders ekande ord >> se dig över vägen <<. Hon ser sig omkring och med lätta steg nästan dansar hon över, för att med lika lätta rörelser huka sig under staketet. Hennes midjelånga hår följer henne vart hon går. Hon börjar leta efter något i sin väska, och när hon tillslut hittar det sprider sig en gjädje så tydligt runt omkring henne. Jag ser att hon har små smilgropar. När jag ser hennes hand och vad hon så febrilt har letat efter kan jag inte urskilja vad hon har i handen. >>lycka i all sin enkelhet<<.

Av någon anledning ser och känner jag hennes vakna tankesätt, hennes glada och bekymmersfria sinne och den lite fantasifyllda stämningen hon har inom sig när hon tittar upp på den passerande människorna. Hon är hälften så lång som majoriteten utav dem och jag gissar på att hon är någonstans runt tio. Jag börjar fundera på vad hon egentligen ser. Hur hennes värld ser ut. Vad hon känner mitt bland höghusen och de högresta människorna.
Hon har en beige höstparkas på sig och jag kan inte sluta le då jag tittar på henne. Jag förstår att hon skall med spårvagnen som kommer och plötsligt jag får känslan av att hon lämnar mig kvar där ensam, trots att jag aldrig sett henne förr. Med jordnära och säkra steg kliver hon in igenom dörren och rakt ut ur min värld. 

med soundtracket av Abel Korzeniowski gör detta min dag. 

Jo juste,


jag såg en liten flicka på vägen hem ifrån skolan igår. 
Hon hade den mjukaste och till synes den genomskinligaste hy jag någonsin sett.


Jag ska berätta om henne,
om hur det verkade som om världen var så enkel och skimrande genom hennes ögon. 




Ikväll dock,
så du får vänta lite. 

Hej.

Idag är första dagen jag är ensam.

Jag ska börja med att berätta att jag har längtat efter det. Mjukisshortsen. Tshirten och de osminkade ögonen. Varma sockar och håret i knut. Filmer och godis. Sovmorgon. Sträcka på sig och andas ut ordentligt. 


Men så kommer jag på mig sjäv,

>>Vem skulle jag ringa om jag ville göra något nu?<<



Varför jag omedvetet väljer att förstöra min första helgdag med att forcera en ensamhet,
kommer väl alltid att bli ett mysterium.

Men jag kan gäldjas åt att hur ensam jag än känner mig,
eller kommer att känna mig,
så vet jag precis vad och vilka jag ska tänka på för att åter igen känna värmen. 

>>Taxi driver be my shrink for the hour, you can Leave the meter running. It's rush hour, so take the streets if you want to. Just outrun the demons, could you?<<


>>allahu akbar<<

>>don't curse me<<

>>But boy you need prayer<<

>>I guess it couldn't hurt me<<


If it brings me to my knees
It's a bad religion

Jag tänker mest hela tiden.

Och ler. 


Jag kom på mig själv idag, att under loppet utav några timmar ha fått sms från två stycken jag lärt känna här under de senaste dagarna, vilket måste betyda att jag iallafall har gjort någonting rätt i den hela sociala cirkeln.
Något som också fascinerade mig var hur en annan fick mig att ärligt skratta så mycket att jag fick tårar i ögonen bara efter kanske tio till femton minuters samtal.


Det är en sådan fantastisk blandning människor här. 

 

 

Den andra november.
Den andra november.
Den andra november. 
Den andra november.



Btw, lägg ett lite större öra på den första videon.

Okej.
Helvete.

Jag förstår ingenting. 

"Vilka invändningar skulle dessa lärare - ja, de som listas under a och b(mina tidigare lärare) - kunna möta från lärare vars didaktiska övertygelser mest liknar en rationell respektive demokratisk läroplanskod?" 

det är meningen att jag kristisk ska granska den frågan, bland många fler, och ge en vetenskaplig och personlig vinkling utifrån mina egna erfarenheter, även leta reda på hur jag kan vinkla det här till mitt ämne - alltså hur undervisningen i konst har påverkats utav den rationella och den demokratiska läroplanskoden?


HUR I HELVETE SKA JAG
KUNNA FÖRSTÅ DET HÄR



dock så kastar jag mig rakt in i detta virrvarr utav taggtråd, 
för att med glädje skaffa mig rivsår tills jag sågat av varenda kvist. 
Dock ser det jävligt jobbigt ut,
MEN DET SKITER JAG I FÖR JAG SKA BLI BILDLÄRARE.


punkt. 

Stockholm.  

 

ni är min otroliga styrka och min ofantliga svaghet. 

I believe in love surviving death into eternity

Oktober. Han ser ut igenom fönstret. Han ser över och bortom havet av oceaner av senapsgul och brandröd. De mörka ögonen flackar fram och tillbaka över trädkronorna. Han är långt över dem. Bortom dem. Jag iaktar hans desperata jakt efter något att fästa blicken på och letar efter fel i hans perfekta profil men hittar inga, utan fortsätter upp över pannan, genom hårfästet och in i virrvarret utav mörka lockar. Det har tunnats ut lite och tappat fästet. Det har dragit sig tillbaka. Jag tror han känner av min blick som sakta fortsätter ner över hans hals, för han vänder sig emot mig. Tittar på mig. Färgerna i hans ögon som klär ikapp med hösten tittar på mig. Men hösten är mörkare mycket tidigare iår och hur jag än försöker så blir den bara mörkare. Tillslut så mörk att jag tappar horistonten. Han tittar på mig men ser mig inte. Läpparna ler. Men trots det så ler hösten inte tillbaka.

Bussen plingar till. Han tittar nervöst upp mot de lysande bokstäverna för att konstatera att vi är framme, vilket vi är. Så han reser sig, desperat att lämna platsen klättrar han över mig och lämnar mig kvar vid en alldeles tom plats. Tomhet. Ensamhet. Rädsla. Jag ställer mig upp för att beskydda mig från de vågor som sköljer över mig och värmer mig betryggande bakom hans rygg. Jag lutar pannan mot hans skulderblad och stryker fingrarna över de slitna sömmarna på jackan han fick i början. Andas in doften. Andas in honom. Det är då den slår mig. Tungt. Djupt. Som en sten i grunt vatten. 

Bussen saktar in. Jag tittar upp och ser igenom det tjocka håret som lagt sig över axeln. Höst. Kyla. Jag lägger min haka mot hans axel som skydd för det som kommer att tränga igenom dörren och in. In i oss alla. Rakt, rakt, rakt in. Men istället för att låta mig ligga kvar tar han ett steg åt sidan och vänder sin perfekta profil och sin höstskog mot mitt ansikte. Nu ser han mig. Jag hör, känner och ser hur han bjuder in mig i sin värld igen. Men mellan ögonbrynen dyker något plötsligt upp. Något nytt. En ny rynka född från en ny känsla. Så blinkar han och plötsligt är det borta. Mörkret och hösten drog sig tillbaka och stängde dörren efter sig. Han vände sig om igen och tog min hand. Hans varma hand som omsluter hela min om jag knyter den. Bussen stannar. Ljudet från lufttrycket tjuter och dörrarna öppnas. Han kramar min hand och där, precis där förstod jag att känslan som lade sig djup ner i magen var ensamhet. För där, precis där, var slutet ett faktum precis som kylan efter golvet. Med dörrarna som öppnades kom kylan och mörkret och då visste jag att det där var det sista. Det där var den alldeles sista värmen. Hans alldeles sista värme.