Hennes hår hade en varm ton. Tanken av en nougatbit insvirad i ett tunt äppelskal slog mig. Den var väldigt vacker och den passade skönheten i hennes varma stora ögon som såg sig omkring. Hennes mjuka kinder. Hennes nästan genomskinliga hud runt de små och hjärtformade läpparna. Hon var förvånansvärt vacker för att vara så ung. Påväg nedför trottoarkanten hör jag hennes moders ekande ord >> se dig över vägen <<. Hon ser sig omkring och med lätta steg nästan dansar hon över, för att med lika lätta rörelser huka sig under staketet. Hennes midjelånga hår följer henne vart hon går. Hon börjar leta efter något i sin väska, och när hon tillslut hittar det sprider sig en gjädje så tydligt runt omkring henne. Jag ser att hon har små smilgropar. När jag ser hennes hand och vad hon så febrilt har letat efter kan jag inte urskilja vad hon har i handen. >>lycka i all sin enkelhet<<.

Av någon anledning ser och känner jag hennes vakna tankesätt, hennes glada och bekymmersfria sinne och den lite fantasifyllda stämningen hon har inom sig när hon tittar upp på den passerande människorna. Hon är hälften så lång som majoriteten utav dem och jag gissar på att hon är någonstans runt tio. Jag börjar fundera på vad hon egentligen ser. Hur hennes värld ser ut. Vad hon känner mitt bland höghusen och de högresta människorna.
Hon har en beige höstparkas på sig och jag kan inte sluta le då jag tittar på henne. Jag förstår att hon skall med spårvagnen som kommer och plötsligt jag får känslan av att hon lämnar mig kvar där ensam, trots att jag aldrig sett henne förr. Med jordnära och säkra steg kliver hon in igenom dörren och rakt ut ur min värld.