Som alltid,

så för att komma över kanten och flyga igen stöter jag bort allt. 

 

 

Eller så byter jag bara

ser till att allt är verkligt mitt

 

men nu slutar det här.

Som 2010 och Hanam slutade

 

nu tar jag nästa steg

och sätter upp en ny tavla i mitt 

nya 

tomma rum

 

 

 

Så Avant Les hommes här

kommer att ligga som en historiebok i cyberrymden

som något jag kan läsa då jag vill påminnas

 

 

men Goldiewumaple.tumblr.com

får ta över och berätta om mig istället

 

där känns alls som mitt. 

bilderna

tänds och släcks i mitt huvud

som lamporna när åskan går

 

en stark vind

ställer om städerna

vrider allt tillbaka till en prärie

 

väskor

öppnas försiktigt som kärleksbrev

 

och jag vänder mig om

ser dagen sjunka

en svartvit stig

brinner av röda smultron

berget i bakgrunden har somnat in

vikt benen under sig

 

och jag går

Stormen
fällde allt i sin väg
det var en bra storm
en fantastisk storm
hade vindare med orkanstyrka
och var värd all beundran
det struntade i det mesta

var sej själv nog

och kastade sitt människonamn
rakt ut i havet

 

snälla bli min igen

 

 

Jag märker när något förändras. 

 

Blixtsnabbt,

som när åskan slår och himlen lyser upp en millisekund senare. 

 

 

 

I mig förändras det. 

Sen i våras kände jag muskler sina, sinnet sina, tanken sina. 

Minnen försvinner undan och orken lämnas kvar. 

 

Struma. Hypertyreos. 

 

I höst är jag helt återställd. 

Fyra månader till alltså. 

 

Fyra mer av trötthet, svaghet och nedstämdhet. Jag känner ångest och vill inte träffa vem som helst. Jag känner otillfredställelse och rastlöshet.  Jag har svårt att slappna av och att tycka saker är roligt och jag blir sorgsen då jag ser någon som inte verkar tro mig. Nån som jämför mig med någon starkare. 

 

Jag säger inte tyck synd om mig,

men se och tro mig.

 

Jag kan mig själv här. 

 

 

Jag låg kvar ett tag. Genom trädkronan över mig tränger solstrålarna igenom. När jag blundar skimrar det som glitter över havet. Det är vackert och jag ligger kvar längre än det var tänkt. 
Jag behövde bara andas lite. Med vatten och naturen runt omkring försöker jag få omgivningen att andas åt mig. 

Jag vet egentligen inte hur jag borde börja berätta vad jag såg. När jag bestämde mig för att sluta blunda upptäckte jag hur mycket små kryp det var som cirkulerade kring mig. Egentligen går man kanske. Flyttar på sig för att man gör intrång på den lilla gräsplätt jag tagit för min. Men jag ligger kvar. Låter de klättra upp över mina naglar och över huden. Det kittlas på foten men jag ligger still. 

Det är vad jag ser precis framför mig som jag vill berätta om. 


Tankarna snurrade hela tiden. Jag vill försöka börja någonstans men jag tänker inte med ord på något sätt. Jag försöker ställa frågor till klumpen i magen och se hur den reagerar. Lättad? rätt spår. Men hur gör jag om klumpen har slutat svara? 

Hur det hänt vet jag inte. Jag låg i min säng 10 meter härifrån och sa till mig själv att "ditt liv är för vackert. Hur kan du vara den du är". Magkänslan sa att ödmjukhet är något du inte har.  Mitt i min oförståelse för omvärlden tänkte jag på de som levt ett liv där kampen är vardagsmat. Där själen har för många ärr för att visa för någon. Där ödmjukhet är vad de ger världen som tack för allt det vackra de får. 

 

 

Flera år senare försöker jag laga såret jag gav mig själv för att jag levt ett liv helt utan hinder.

 

Ärret är fult och täcker hela mig.
Det täcker hela mig för att jag bestämde mig för att skada något i mig för att försöka bli något annat.

Jag träffade det som säger att din tid är världefull. Din röst är vacker och det du lämnar efter dig bidrar till människans historia. Inte det skal jag tog på mig.

 

Jag bjöd in en smitta för att när jag blir frisk, vill jag kunna se mig omkring med vördnad och lämnat det som bara handlade om mig. Lämnat det som gjorde att min familj blev tagen för givet. 
Jag bjöd in ett virus som inte var tänkt att sätta sig på hjärtat.

Men jag har aldrig älskat min familj så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig gråtit bara till att se löven som skapar det sus vi hör, eller att solen glittrar så mot mina ögonlock. Jag har aldrig lyssnat till musiken jag hör. Jag har aldrig dansat för att energin jag känner vill ut. Jag har aldrig brytt mig så mycket om mina vänner, deras framtid och vilka de är. Jag har aldrig älskat blommor eller vågat hänje mig helt till en annan människa. 

Men jag gör det nu.
Men vänder jag på myntet är det svartare än någonsin.

Jag har hjärtklappning. Jag har ett virus i huvudet. Jag kan inte se mig själv. Jag stammar oftare och läser inte längre. Jag är ständigt trött och slut. Jag blir varm och kroppen kliar på nätterna. Jag tuggar och gnisslar tänder. 
Längst in, i rummet vi har, är det så tomt att det ekar. Tapeten som visar mitt mönster är kalt. Jag har upptäckt min okunnighet om omvärlden. Jag har upptäckt min arrogans. Jag hör hur ignorant jag är. Hur mycket bättre jag tror att jag är. Jag ser kampen att fortfarande vara vackrast, att jag fortfarande inte klarar av att vara okunnig. 

Jag hör hur jag pratar om mig själv som ett offer, som något som är mer skadat än andra. Jag tror mig ha svar på allt. 

 

Många gånger förstår jag inte hur jag kan vara så omtyckt. Hur jag har någon som älskar mig och vill ha mig där. Hur min far ställer upp till hundra procent och hur min bror ser upp till mig så mycket. Hur min ena bästa vän sen gymnasiet fortfarande är kvar, och hur den andra håller så hårt trots avstånd. Hur min andra på andra sidan jorden talar så gott om mig. Hur mycket min mor tar hand om mig eller vilket gott liv jag lever.

 

Jag tänker fortfarande på mig själv utan att ha skaffat mig den ödmjukhet jag var ute efter.

Jag är självisk och hur slutar jag? Hur kan jag trivas med den här människan? Jag tycker inte om det jag skapar för att jag tycker inte om den jag är. Jag är en självisk människa som klätt sig i vad jag önskar att jag var. Jag försöker och försöker bli och verkligen vara mina handlingar, de jag väljer att göra. 

Jag får inte kontakt med omvärlden för att jag får inte kontakt med det tomrum jag går runt med.

Hur blir jag ödmjuk?

Vad bjöd jag in viruset till? 

Varför sa en okunnig människa till en oerfaren själ att "ditt liv är för vackert för du har inga ärr" och varför tog den oerfarna själen de orden den okunniga människan sa, använde dem som en yxa, högg sig igenom skal, kött, ben och skar sönder själ och sinne och vred om hjärtat med sina bara händer i ren och kär berserk utan någon som helst hämning?

 

Det jag såg framför mig var en ödleliknande liten insekt på 3 cm. Den var svart, och grå. Dess vingar var sköra och skadade. Dess ben liknade spindelben. Långa och smala. Längst ute på huvudet satt två stora klot till ögon och mitt på huvudet två långa tentakler. Ute vid stjärten satt längre tentakler än kroppen. Det var en insekt jag hellre kallar odjur. Dess rörelse gav mig känslan av att den skulle krypa in under huden, lägga ägg och där under skulle jag se miljoner små ödleliknande odjur som gjorde att min hud såg ut att gå i vågor. 

Den klättrade ut och stannade längst ut på ett grässtrå mitt framför mig. Jag stirrar på den med avsky, men intresserar mig av den ändock. 
Jag blundar en stund och när jag öppnar ögonen har den förändrats. 

Huvudet är.. längre? 

Varför har huvudet plötsligt blivit lika stort som kroppen och varför är det en annan färg? Är det en försvarsmekanism eller en bytesteknik?

 

Men det är så jag ser hur den blir längre och längre. Hur den nya delen är mörkt guld och hur huvudet är större, vingarna är större. De blänker och glittrar som guldflarn och tentaklerna är säkert dubbelt så långa. Ju längre och längre den blir ser jag hur odjuret sträcker ut två nya ben, hur den kravlar sig ur sin gamla kropp, fäller ut sina nya fuktiga vingar mot solen.

 

Den får kämpa för att komma ut med den nya långa stjärten. den vrider och vänder på sin nya kropp för att komma ut men det gamla sitter fast. Odjuret försöker klättra ur det gamla genom att ta sig längre ut på grästrået men strået har tagit slut. 

Hur ska han göra nu?

 

Men det han gör för att komma ur är att vrida på sig, snurra runt som en tunna och böja sig bakåt, ut från strået och runt i en cirkel tills han tar tag i strået igen längre ner och drar sig sedan ut. 

 

 

 

När han kryper över till nästa blomma och fäller ut sina nya vingar av guld skrattar jag med tårar i ögonen och tänker att

 

 

She walk towards you with her head down low

she wonders if there is a way out of the blue
Always taking ten steps back and one step forward,

She's tired,

but she don't stop.

 

She don't stop.

 

Every day she stands, hoping for a new light

She close her eyes and hear a smile voice say

You don't stop, no, you belong to me

 

She's tired,

But she dont stop.

 

 

 

Ja vad gör jag. 

Det går rakt, men så rätt ner. Jag lyckas ändå mitt i allt slammer hålla huvudet över ytan. Jag vill ge upp hela tiden, och det är svårt att avgöra om jag inte faktiskt gör det. Om min fristad inte bara är en tillflyktsort. Jag litar inte riktigt på mina tolkningar av min omgivning. Mycket säger emot det jag tror är rätt, och när jag är så fruktansvärt övertygad om att jag är rätt är jag ändå fel. Det kan vara datum, meningar, påståenden eller minnen. Jag ser hur jag inte är i kontakt med min omgivning för jag inser att jag inte riktigt har kontakt med mig själv. Men hur skapar jag kontakt då hela jag är extrovert och mycket runt mig är fel? Det krockar. 

Allt krockar och det enda jag försöker göra är att hålla fast vid det som ger mig anledning att kliva upp. Men tanken slår mig att det kanske är de sakerna som kväver mitt uttryck. Jag har svårt att svara på frågan vad är du riktigt glad för just nu? saker har ramlar samman igen och jag förstår inte varför jag är så otroligt känslomässigt fastklamrad i allt runt mig. 

Jag erkänner nu. 

Jag har aldrig,
och kommer nog heller inte att vara-
intresserad av att göra något av min konst. 

Jag har övat,
jag har lärt mig.

Men jag kommer aldrig att karva nya vägar inom konstvärlden.
jag vill inte vara där. 
Jag är inte intresserad av det egentligen.
jag tycker det är kul att hålla på
ibland

när jag har lust. 

Jag blir bara så jävla arg för att jag inser att allt jag kan är egentligen helt fel.
Jag har hittils tolkat min omvärld på ytan enbart, trott att jag då samlat all information och förstått allt. Men nej. Jag har aldrig läst på till något.

Utan vad jag gjort är att ha hört vartannat ord, satt ihop en egen mening och då hamnat på nån helt annan fejkad väg. 

Jag blir bara så jävla irriterad för det känns som om jag måste lära mig allt om igen. Allt jag någonsin trott. Alltså allt. Konst. Mig själv. Musik. Kläder. Uttryck. Ord. Sinnen. 

(Detta kan appliceras metaforiskt på precis varenda del av mitt jag)

 

Jag kvävs på dessa 16 kvm, i detta skitiga hål till kök, i detta knarriga och tuktade höghus till boning, bland dessa krävande barn och fejkade personlighet. 



Min vardag just nu, är en förbannat lång pisspaus påväg till ingenting. 

Jag skrapar av nagellacket från naglar som jag alltid biter av när de är i perfekt längd. Och när färgen suttit för länge bryter jag av en bit så helheten förstörs och jag får börja om. Där. Slut. Nu åker allt av. Om tre veckor kan jag göra om det igen. 

I nya böcker av konstnärer och filosofer hittar jag inspiration och om överflödet av hormoner var anledningen till den kreativa tomheten så är det över nu. För här kommer energin. Med ljusare dagar och positiva resultat på nötandet av glada tankar kanske bilderna blir tydligare.

Men jag säger ingenting.
Det är typiskt mig att säga att det är klart och så kikar jag bakom hörnet och upptäcker mil av ovunnen mark. 


Jag behövde bry mig som fan för att inte bry mig alls för vadfan är det som skapas om inte konst. Nu låter jag det bara vara så det får växa sig vildare är någonsin. Som gräsrötter i backen får det sprida som hur det vill. Jag springer inte runt en sekund till som en skogsvaktare, gormandes över vad gränsen går. Vafan det är konst i pratar om inte grannland och platsbanker. 
 

 Jag har sagt det ett tag nu och med mer värdefulla papperslappar i fickorna kan jag rensa ut allt fanskap som irriterat mig i ögonvrån. Kläder som fått noppor och hål under armarna. Nu vill jag inte hålla på längre o dalta i gyttja för som jag sa tidigare så gör jag precis som jag ska. Jag ifrågasätter det som ser som mest troligt ut, förstör det som precis är klart för att ständigt börja om - fast nu längre fram. Att börja om precis när vi slutat är exakt det som ska hända för precis som Matthew M säger " ... and something to chase" ska jag jaga den helhet jag så ivrigt frustrerande och ältande saknar. 

Jag förstår nu att den dagen jag är helt hel är jag förlorad och tommare än någonsin.