Ja vad gör jag. 

Det går rakt, men så rätt ner. Jag lyckas ändå mitt i allt slammer hålla huvudet över ytan. Jag vill ge upp hela tiden, och det är svårt att avgöra om jag inte faktiskt gör det. Om min fristad inte bara är en tillflyktsort. Jag litar inte riktigt på mina tolkningar av min omgivning. Mycket säger emot det jag tror är rätt, och när jag är så fruktansvärt övertygad om att jag är rätt är jag ändå fel. Det kan vara datum, meningar, påståenden eller minnen. Jag ser hur jag inte är i kontakt med min omgivning för jag inser att jag inte riktigt har kontakt med mig själv. Men hur skapar jag kontakt då hela jag är extrovert och mycket runt mig är fel? Det krockar. 

Allt krockar och det enda jag försöker göra är att hålla fast vid det som ger mig anledning att kliva upp. Men tanken slår mig att det kanske är de sakerna som kväver mitt uttryck. Jag har svårt att svara på frågan vad är du riktigt glad för just nu? saker har ramlar samman igen och jag förstår inte varför jag är så otroligt känslomässigt fastklamrad i allt runt mig.