Oktober. Han ser ut igenom fönstret. Han ser över och bortom havet av oceaner av senapsgul och brandröd. De mörka ögonen flackar fram och tillbaka över trädkronorna. Han är långt över dem. Bortom dem. Jag iaktar hans desperata jakt efter något att fästa blicken på och letar efter fel i hans perfekta profil men hittar inga, utan fortsätter upp över pannan, genom hårfästet och in i virrvarret utav mörka lockar. Det har tunnats ut lite och tappat fästet. Det har dragit sig tillbaka. Jag tror han känner av min blick som sakta fortsätter ner över hans hals, för han vänder sig emot mig. Tittar på mig. Färgerna i hans ögon som klär ikapp med hösten tittar på mig. Men hösten är mörkare mycket tidigare iår och hur jag än försöker så blir den bara mörkare. Tillslut så mörk att jag tappar horistonten. Han tittar på mig men ser mig inte. Läpparna ler. Men trots det så ler hösten inte tillbaka.

Bussen plingar till. Han tittar nervöst upp mot de lysande bokstäverna för att konstatera att vi är framme, vilket vi är. Så han reser sig, desperat att lämna platsen klättrar han över mig och lämnar mig kvar vid en alldeles tom plats. Tomhet. Ensamhet. Rädsla. Jag ställer mig upp för att beskydda mig från de vågor som sköljer över mig och värmer mig betryggande bakom hans rygg. Jag lutar pannan mot hans skulderblad och stryker fingrarna över de slitna sömmarna på jackan han fick i början. Andas in doften. Andas in honom. Det är då den slår mig. Tungt. Djupt. Som en sten i grunt vatten. 

Bussen saktar in. Jag tittar upp och ser igenom det tjocka håret som lagt sig över axeln. Höst. Kyla. Jag lägger min haka mot hans axel som skydd för det som kommer att tränga igenom dörren och in. In i oss alla. Rakt, rakt, rakt in. Men istället för att låta mig ligga kvar tar han ett steg åt sidan och vänder sin perfekta profil och sin höstskog mot mitt ansikte. Nu ser han mig. Jag hör, känner och ser hur han bjuder in mig i sin värld igen. Men mellan ögonbrynen dyker något plötsligt upp. Något nytt. En ny rynka född från en ny känsla. Så blinkar han och plötsligt är det borta. Mörkret och hösten drog sig tillbaka och stängde dörren efter sig. Han vände sig om igen och tog min hand. Hans varma hand som omsluter hela min om jag knyter den. Bussen stannar. Ljudet från lufttrycket tjuter och dörrarna öppnas. Han kramar min hand och där, precis där förstod jag att känslan som lade sig djup ner i magen var ensamhet. För där, precis där, var slutet ett faktum precis som kylan efter golvet. Med dörrarna som öppnades kom kylan och mörkret och då visste jag att det där var det sista. Det där var den alldeles sista värmen. Hans alldeles sista värme.