Efter en hur go kväll som helst med två vänner och är påväg hem blir jag tvungen att vänta på min buss. 

Jag tackar timingen för det.

I och med att jag blir sittandes slår något mig som faktiskt borde ha varit uppenbart, men som tyvärr hittils bara varit något jag har sträckt mig efter. 


Känslan av att vara nöjd med hur vacker världen är igenom mina egna ögon, den glödande passion jag har för att få de runt mig att känna att de vill vara sig själva och den enorma längtan jag har efter att få andra att se det jag ser och känna det jag känner. 


Tack.