Jag vet vad du tänker.

Jag är där jag med. 


Vi tar andetaget alldeles innan hoppet. Precis innan väggen. Vi håller andan nu och väntar på att få andas ut. Det är det här vi väntat på. Jag tror att alla människor tycker om att börja om. Städa undan och rensa ut. Vi väntar på en anledning och skapar oss slut, som då söndagen byter till måndag. Ny vecka, ny start.

För här står vi. Alldeles i slutet och i början. Igen.

Jag tror aldrig att jag har riktigt förstått den. Visst älskar jag att vädra ut och ge mig själv en ärlig chans men jag avskyr att avsluta. Det här med att blåsa ut ljusen och känna att nu är jag klar har aldrig riktigt gett mig det lugn jag föreställer mig. Jag känner mig aldrig klar. Jag kan alltid fortsätta. Bygga högre. Längre. Ge det mer färg. Mer tid. 

Jag föreställer mig själv att vara ett ständigt vägarbete. Och det här året har varit precis det. Ett vägarbete.

En pest härjade. Min vinter led, var sjuk och vild. Min horisont någon annans och svart utav rädsla. Jag hittade mig själv borttappad och försvunnen i någon annans kläder jag trodde var mina egna följandes fotspår jag trodde jag själv gjort. De läderbitar jag plåstrat om mig själv med fick rivas av för att blotta öppna sår och allt jag trodde på visade sig vara en illusion som hade grott utan min vetskap. De skorpor som aldrig riktigt läkt, eller de mörka hörn som legat dammiga och aldrig använts har städats ur. 

Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?

Att ha upptäckt att hela mitt jag var en lögn har gjort att jag ställt de rätta frågorna. Jag fick skapa mig själv och för att börja om var jag tvungen att bränna upp allt jag trott på. Jag har fått krossat glas i händerna för att limma ihop bitarna igen. Allt för att själv få bestämma vilken form den ska ha. 

Jag har krossat enorma murar som tornat upp sig i mitt synfält och nu fått en helt ny utsikt.  

Jag har kommit långt.

Men jag är fortfarande inte klar. 

Precis som jag, har kanske du också varit tvungen att börja om utan det nya året. 
För här står vi igen,
och känner hur det sista regnvattnet rinner undan mellan våra fötter längs med trottoarkanten, bärande på all hud vi tappat. 

Precis som förra året får vi säga hej då till det som varit, och välkomna det som kommer med en varm hand i dörröppningen, bjudandes på det vackraste vi är precis nu.