>>det är bra att vara förvirrad. Det är början på att förstå<<


Jag förstår vad hon menade. 

Jag kan på riktigt inte ens beskriva vad som pågår, men jag känner mig som en palett full i färg
där något tog en pensel och rörde om. 
Det finns en undermedvetenhet, 
det är jag säker på. 

och jag tror att min börjar vilja bryta sig loss.
Den vill ta kontakt med mig och berätta allt.
Men jag är inte riktigt redo. 
För samtidigt lägger mitt medvetande band på allt som händer.

Jag vågar inte riktigt ta emot allt.

Det var länge sedan nu men jag stängde av allt en gång
och jag minns hur det var och ibland tror jag att det är påväg tillbaka
just för att jag inte vet hur
jag ska känna. 
Det känns som om att jag behöver en dörr ut.

Jag har så många egentligen

musiken
konsten
filmen
skrivandet

jag har allt som i ett litet paket och jag vet att om jag ger det själ så kan jag bli bättre.
Men det känns som om att jag inte riktigt når fram. 

Allt är halvvägs och ingenting rör mig på riktigt. 
Det brukade vara så, 
och ibland tänker jag tillbaka och önskar att jag fick känna så igen. 


Jag brinner för det jag gör nu,
men jag letar alltid efter nästa stora grej. 
Jag är som en vandrande själ som aldrig kommer fram. 


Ibland önskar jag bara att någon kunde berätta för mig vad som pågår.

Det här med att bara vända sig inåt för svar gör att jag inte riktigt kommer vidare,
men en dag händer det väl.