Det finns ett återkommande tema i mina inlägg märker jag. 


Jag har nått långt på två veckor bara.

Jag vet inte om det är utbildningen som skall vara en intellektvidgande,
eller om det är min rumskompis ovanliga förmåga att få mig att prata. 


Men jag har lärt mig massor. 
Ändock långt kvar.
Men jag har fått mina dåliga sidor visade för mig.
jag har vågat känna dem
haft ångest

men jag har också förstått att utan dem kan jag inte vara den jag föredrar.

Jag har lärt mig att jag har ett prompt behov av att fly från det som påverkar mig,
negativt som positivt
skola som fritid

för att jag vill känna frihet och att jag lyssnar på mig själv. 
Att jag är rädd för att känna känslor och berätta om dem. 
Att jag har ofantligt många hämningar som begränsar mig.

Jag kritiserar öppet och högljutt utan någon som helst eftertanke eller påverkan på andra,
dess negativa aura eller irritationsmoment.

"before you perpose to speak,
is it true?
is it necessary?
is it kind?"

jag vill släppa de här.
Jag vill inte känna dem men jag vet att jag måste. 

För utan dem vet jag ingenting. 



- Jag har aldrig varit riktigt glad.
- men hur vet du då att du är ledsen?