Det är så nära nu. Så nära att jag kan känna ivern. Så nära att jag tror att jag rör den. Jag har väntat länge och känslan ligger som en fnittrande åska i ryggslutet.



Jag skrev så för några dagar sedan och glömde kvar det här, väntandes.
Det var precis det jag också gjorde.

För en månad sen föddes den. Som ett litet högljutt frö låg det där. Efter en månad fanns en liten fjäril i botten av magen. I förrgår var de flera tusen.

Igår släppte jag dem fria.
Igår var de här.

Matt och hans manager's.


Det var något det svenska ordsystemet inte kan beskriva. Jag lovade mig själv att inte fota eller filma för att enbart vara där. Jag ville se allt genom mina redan existerande linser. Jag behöver inget som förmedlade bilden, för känslan som skapades förloras i mellanhänder och jag börjar förstå det som utspelades nu i efterhand.
Svt sänder reportage, dd skriver artiklar och radio dalarna klipper sin enorma mängd inspelningsmaterial.
Jag börjar förstå det. Ta in det och känna det.
Väl på plats besvarades tusen frågor, slogs miljoner val, åsikter och platser med varandra om var jag skulle styra mig härnäst.
Väl på plats lyckades jag också stanna upp. Se. Titta och känna. Jag kunde nästan ta ner ett pulserande hjärta ur luften framför mig som låg som en mjuk genomskinlig bomullsdimma. Jag sträckte ut handen och kände all den kärlek varje besökare trampande ner i gräset.

Nog må det ha varit en del nära och kära jag saknade,
men jag hade allt.
Inget kunde bli bättre,
inget kunde bli större.

Det var redan som det skulle vara.

Att jag samtidigt som jag har min musikaliska inspirationskälla i min bakgård,
inser jag också var jag skall befinna mig i världen.

jag insåg var min plats är.

Jag visste länge att den var i musiken och trodde därefter att den var på scen.
Men nu inser jag att min plats är runt om.

Jag må inte kunna någonting. Jag må vara ett fresh face.
Men ge mig en chans,
och jag ger allt jag har.