Vi sitter under koftan. Den grå, stora, riktigt varma koftan. Solen värmen vår havssaltiga hud. Hjärtat slår fortfarande och hela tiden mjukt hårdhänt, som en marigold's slag mot en avslappnad kind. Trots dina lugna ögon som jag faller villkorslöst i slutar det inte att dundra som ett häftigt åskande. När jag känner hur ryggraden följer med i dess intensiva rörelse slår det mig att hjärtat är vår källa. Den har kraften, men vi kväver dess röst och släcker dess eld. I denna stunden vill det säga mig något och jag hör att det är dags att lyssna. När jag sluter mina ögon för att öppna mitt hjärta, precis då, inser jag varför. Det är din värme som sträcker sig långt utanför din hud och rör vid mig längre in än någonsin förr. Det knakar, vibrerar och ryser i gångjärnen och jag känner mig som ett fönster som slungats vidöppet för solsken och frisk luft.
Jag vänder mig snett mot dig för att täcka dina ben. Du fryser. Så jag lägger vad jag tror är en varm hand ovanpå, men när du sluter den med din är det jag som fryser. Det är jag som skakar. Det är jag som inte slappnar av. Men så fort jag känner den. Så fort din hud rör vid min, springer värmen genom allt jag är och mjukgör min ryggrad. Jag är chanslös mot din värme. Jag ser in igen i dina ögon och du ler. Du ler med allt du har och jag ser ditt hjärta genom irisen. Det slår. Varmt. Hårt. Intensivt.
Jag är chanslös mot din själ och du sänker mig. Du sänker mig ner till den nivå jag känner mig så vid liv i att jag tappar min hud och ligger naken trots mina kläder. Jag är chanslös mot ditt jag för det enda jag har är en vit flagg. Jag ger upp. Du har mig.

Jag vet inte vad jag ska göra för du har mig.
Du har mig.
Du har mig.
Du har mig.