Jag drar in fötterna under täcket igen. Det är alldeles för kallt för dem där ute. En kylande rysning drar igenom kroppen och då jag vaknat till ordentligt ur sömnen kommer jag ihåg att det är mörkt. Jag drar täcket över huvudet och försöker glömma de som står i hörnen, se som väntar under sängen och de som ser på mig ovanifrån. De väntar allihop på uppmärksamheten så de får komma till liv och förtvivla mig i mörkret ännu mer. När jag måste gå på toaletten blir jag arg av rädsla.
Men jag minns det min mamma sa,

>>kan inte du se dom, kan inte som se dig<<

Så jag blundar hårt, andas in och kastar mig upp. Hoppar långt ut på golvet och springer ut i den tända hallen. Väl där hör jag min bror. Han har ont. Tyst smyger jag genom hallen och kikar in i hans mörka rum. Det är bara nattlampan på väggen som lyser. Pappa står vid hans fotände och drar i hans ben. 

>>hur mår han?<<
>>han har väldigt ont<<

Den dagen hade vi mätt oss efter dörrkarmen i köket. Hampus var 132 cm. 
Jag var 118. 
Henrik 94. 

När jag vaknar på morgonen sitter Hampus i köket. Jag kramar om honom där han sitter, nyvaken och trött. 
Jag frågar honom hur han mår. Han ser upp från sin tidning, de varma bruna ögonen ser på mig med en stolthet värd en hjälte. 

>>jag är 132.5 nu<<