Till dig också min vän.
Hej Fny.
Var ska jag börja.
Jag saknar dig.
Där börjar jag.
Sen då? Det känns nästan som att jag bara kan visa bilder för dig.
Spela upp gamla minnen som en film och påminna om vad som har hänt.
Det känns som att allt har hänt sen första tiden.
Jag minns när Saga säger åt mig att ringa till dig under festivalen,
jag blev lite nervös iom att vi inte umgåtts så mycket - men bestämmer mig för att ringa ändå.
Den dagen minns jag fortfarande, för jag har nog aldrig haft så roligt.
Kommer du ihåg att vi springer hela vägen till festivalområdet- hämtar min vän david, springer till deadmaus, dansar oss skyblöta av svett i två timmar och springer sen tillbaka ?
Jag börjar med att säga, det här är nog den absolut fulaste bilden på oss.
Men det är den bästa,
eller hur?
Det var torsdagen den 30 Juni 2011.
Jag kan inte återkalla något minne som liknar det. Jag höll inte tillbaka, jag överdrev aldrig något, jag försökte inte för att jag behövde inte.
Det var som att,
jag fick en vän som var precis som jag.
Lika miserabel ibland.
Lika dum i huvudet.
Lika korkat asglad.
Lika hård och I DO NOT FUCKIN CARE.
Lika mjuk och jag bryr mig alldeles för mycket.
Lika olyckligt kär.
Lika hatisk.
Lika omtänksam.
yada yada.
Alltihop.
Tisdag 16 augusti!
Vi är snart påväg.
Det första vi gör efter studenten och efter sommaren är att åka ut i Europa.
Det spratt i benen på oss båda.
När jag frågade dig om du ville följa med och du svarade ja visste jag att det här är bara början på alla de äventyr vi kommer att ta oss an.
Det fanns ingen annan i världen jag hellre ville ha med än dig.
Den 17 Oktober 2012 kastade du och jag ner pappersflygplan från Eiffeltornet som vi trodde skulle flyga all världens väg.
Men de dök rätt ner i asfalten.
Det komiska var att vi hade lagt ner så mycket tid på dem,
och när vi kastat dem och såg att de dök tittade vi på varandra med lessna miner, ryckte på axlarna och jag tänkte att de dök iallafall tillsammans. Vi släppte det och fortsatte att stirra ut över Paris.
Gud va vi trivdes där.
Bara grejen med den sjukt stenade killen och polisen och snusdosorna.
jag höll på att dö.
Datum okänt.
Men vi tycker en dag att allt suger. Borlänge är sämst och det finns inga kvar vi vill hänga med och vi blir inte raggade på så vi skiter i allt, driver mer hipsterlooken x1000 för att se om den funkar bättre, super oss asfulla och möts av... inga.
Det är inte en jävel ute.
Vi går hem asless på livet och äter chips och kollar på dålig tv hela dagen efter.
Men det var alltid vi som var sämst tillsammans. Det var alltid vi som var dräggfullast tillsammans och det var det som var grejen.
Hahahaha när vi är för fulla för liljan så vi går hem, men kommer bara till bänken utanför- somnar, jag spyr över armstödet, ingen av oss minns vägen hem men tydligen så har vi träffat människor på vägen som skriver till oss dagen efter. Ingen av oss minns varför det ligger glas i duschen, eller vem som har spytt i toan, varför datorn är borta osv osv.
Peace&Love 2012. Linda var med. Ni två var och är och förblir de jag vill resa jorden runt med.
Det året hade jag det bästa PL någonsin även fast jag jobbade som en gnu. Men ni klickade efter första dagen och jag älskade hur avslappnat allt var hela tiden.
Jag skulle kunna lägga upp en miljon bilder till.
Skriva undertexter och beskriva hur jag såg det och allt det men det räcker inte till.
Jag vill bara säga tack.
Jag har aldrig varit så modig.
Jag har aldrig kännt mig så behövd.
Jag har alltid kännt mig säker.
Jag har alltid kännt mig så okej.
Var ska jag börja.
Jag saknar dig.
Där börjar jag.
Sen då? Det känns nästan som att jag bara kan visa bilder för dig.
Spela upp gamla minnen som en film och påminna om vad som har hänt.
Det känns som att allt har hänt sen första tiden.
Jag minns när Saga säger åt mig att ringa till dig under festivalen,
jag blev lite nervös iom att vi inte umgåtts så mycket - men bestämmer mig för att ringa ändå.
Den dagen minns jag fortfarande, för jag har nog aldrig haft så roligt.
Kommer du ihåg att vi springer hela vägen till festivalområdet- hämtar min vän david, springer till deadmaus, dansar oss skyblöta av svett i två timmar och springer sen tillbaka ?
Jag börjar med att säga, det här är nog den absolut fulaste bilden på oss.
Men det är den bästa,
eller hur?
Jag kan inte återkalla något minne som liknar det. Jag höll inte tillbaka, jag överdrev aldrig något, jag försökte inte för att jag behövde inte.
Det var som att,
jag fick en vän som var precis som jag.
Lika miserabel ibland.
Lika dum i huvudet.
Lika korkat asglad.
Lika hård och I DO NOT FUCKIN CARE.
Lika mjuk och jag bryr mig alldeles för mycket.
Lika olyckligt kär.
Lika hatisk.
Lika omtänksam.
yada yada.
Alltihop.
Tisdag 16 augusti!
Vi är snart påväg.
Det första vi gör efter studenten och efter sommaren är att åka ut i Europa.
Det spratt i benen på oss båda.
När jag frågade dig om du ville följa med och du svarade ja visste jag att det här är bara början på alla de äventyr vi kommer att ta oss an.
Det fanns ingen annan i världen jag hellre ville ha med än dig.
Men de dök rätt ner i asfalten.
Det komiska var att vi hade lagt ner så mycket tid på dem,
och när vi kastat dem och såg att de dök tittade vi på varandra med lessna miner, ryckte på axlarna och jag tänkte att de dök iallafall tillsammans. Vi släppte det och fortsatte att stirra ut över Paris.
Gud va vi trivdes där.
Bara grejen med den sjukt stenade killen och polisen och snusdosorna.
jag höll på att dö.
Men vi tycker en dag att allt suger. Borlänge är sämst och det finns inga kvar vi vill hänga med och vi blir inte raggade på så vi skiter i allt, driver mer hipsterlooken x1000 för att se om den funkar bättre, super oss asfulla och möts av... inga.
Det är inte en jävel ute.
Vi går hem asless på livet och äter chips och kollar på dålig tv hela dagen efter.
Men det var alltid vi som var sämst tillsammans. Det var alltid vi som var dräggfullast tillsammans och det var det som var grejen.
Hahahaha när vi är för fulla för liljan så vi går hem, men kommer bara till bänken utanför- somnar, jag spyr över armstödet, ingen av oss minns vägen hem men tydligen så har vi träffat människor på vägen som skriver till oss dagen efter. Ingen av oss minns varför det ligger glas i duschen, eller vem som har spytt i toan, varför datorn är borta osv osv.
Det året hade jag det bästa PL någonsin även fast jag jobbade som en gnu. Men ni klickade efter första dagen och jag älskade hur avslappnat allt var hela tiden.
Jag skulle kunna lägga upp en miljon bilder till.
Skriva undertexter och beskriva hur jag såg det och allt det men det räcker inte till.
Jag vill bara säga tack.
Jag har aldrig varit så modig.
Jag har aldrig kännt mig så behövd.
Jag har alltid kännt mig säker.
Jag har alltid kännt mig så okej.
Den där festen i göteborg när du kom ner och hälsade på.
Att den sög var en sak,
men vi klagade inte på den. Utan vi satt där bland massa vi inte kände på golvet,
åt upp deras vinägerchips i hörnet där och bara tittade på dem.
Vi hade mysigt mitt bland dem, och när vi skulle gå säger vi hej då till Marcus bara och är nöjda. Nu vill vi hem.
Att den sög var en sak,
men vi klagade inte på den. Utan vi satt där bland massa vi inte kände på golvet,
åt upp deras vinägerchips i hörnet där och bara tittade på dem.
Vi hade mysigt mitt bland dem, och när vi skulle gå säger vi hej då till Marcus bara och är nöjda. Nu vill vi hem.
Den där dagen när vi skrattade så vi grät, blev jag så glad för du spelade verkligen ut dina miner. Det var något som hade förändrats, du verkade lite säkrare med dig själv.
Under min tid i Göteborg kändes det som att jag missade en tid med dig där du utvecklades så mycket. Varje gång jag kom hem, varje gång vi pratade i telefonen så hade du insett något nytt och revolutionerande och jag såg alltid upp till dig för din fantastiska verklighetsuppfattning och dina realistiska tolkningar av allt.
Jag kändes mest bara som den förvirrade känslomässiga hundvalpen som inte fick ordning på någonting. Men då kunde du säga att jag var vis, eller tacka för fina råd och påminna mig om att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Du var den som såg alltihop som hände och förstog att det inte stod rätt till. Men du blundade inte. Du sprang rätt in, tog tag i mig, sa ifrån och fick mig att inse att jag skulle gefan i det.
Under min tid i Göteborg kändes det som att jag missade en tid med dig där du utvecklades så mycket. Varje gång jag kom hem, varje gång vi pratade i telefonen så hade du insett något nytt och revolutionerande och jag såg alltid upp till dig för din fantastiska verklighetsuppfattning och dina realistiska tolkningar av allt.
Jag kändes mest bara som den förvirrade känslomässiga hundvalpen som inte fick ordning på någonting. Men då kunde du säga att jag var vis, eller tacka för fina råd och påminna mig om att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Du var den som såg alltihop som hände och förstog att det inte stod rätt till. Men du blundade inte. Du sprang rätt in, tog tag i mig, sa ifrån och fick mig att inse att jag skulle gefan i det.
Du såg det innan det hände och byggde en liten ställning runt mig, satte stödhjul på fötterna när du såg att det vinglade lite.
Jag fattar inte hur du gjorde det.
Har du tänkt på att vi alltid har varit på samma nivå?
vi har aldrig sprungit ifrån den andra på något vis.
Utan vi har liksom
utan att egentligen umgåtts så mycket under längre perioder
alltid växt åt samma håll.
det tycker jag är intressant.
Grejen är,
att du är den person jag känner ger precis lika mycket tillbaka- om inte än lite mer- än någon annan.
Jag säger som min mamma sa till mig tre år efter att hennes far dött,
"det var där jag kunde hämta energi när min energi var tömd"
Så jag vill väl bara säga tack för allt ditt fule fan, för jag är lika ful jag men helvete att ingen kan ha lika killer swag när vi väl anstränger oss. Allt går åt helvete för oss jämt men vad gör det. Det går sjukt bra också. Vi ser oss som sjävla som kungar, odödliga och mer gangsta med drivinbyslappinthetitties i högtalarna.
När vi får kids ska vi sitta där och berätta rövarhistorier om vilka ensamma sopor vi var i en död stad, men hur jävla kul vi hade ändå.
Men gefan i o lär dem massa skit.
Då kommer jag göra mjukisar av dina.
Jag fattar inte hur du gjorde det.
Har du tänkt på att vi alltid har varit på samma nivå?
vi har aldrig sprungit ifrån den andra på något vis.
Utan vi har liksom
utan att egentligen umgåtts så mycket under längre perioder
alltid växt åt samma håll.
det tycker jag är intressant.
Grejen är,
att du är den person jag känner ger precis lika mycket tillbaka- om inte än lite mer- än någon annan.
Jag säger som min mamma sa till mig tre år efter att hennes far dött,
"det var där jag kunde hämta energi när min energi var tömd"
Så jag vill väl bara säga tack för allt ditt fule fan, för jag är lika ful jag men helvete att ingen kan ha lika killer swag när vi väl anstränger oss. Allt går åt helvete för oss jämt men vad gör det. Det går sjukt bra också. Vi ser oss som sjävla som kungar, odödliga och mer gangsta med drivinbyslappinthetitties i högtalarna.
När vi får kids ska vi sitta där och berätta rövarhistorier om vilka ensamma sopor vi var i en död stad, men hur jävla kul vi hade ändå.
Men gefan i o lär dem massa skit.
Då kommer jag göra mjukisar av dina.
Kommentarer
Trackback
