Jag låg på rygg när tanken slog dig. Mitt i natten, när fotsteg mot asfalten känns som trumslag och viskningarna väser i öronen, satte du dig upp halvsvettig och andades häftigare än alldeles nyss. Luften från dina lungor var tjock och så tömd på syre att jag fick svårt att hålla mig upprätt. I mörkret såg du mig bita ihop, ta stöd mot en halvsovande arm och krampaktig greppa om madrassen för att finna en jämnvikt. Du lade en hand på min axel och sa att du insåg just något. När du såg upp från lakanen som blivit bioduken för den insikt du fortfarande lekte med, återstod tanken att berätta för mig, men du visste att allt skulle förändras. 
Du tog min uppmärksamhet utan att kräva den. 

Jag spenderar några mikrosekunder åt att se de muskler och de senor du använder för att tala, röra sig i ultrarapid under en hud som inte ens hunnit vakna. När jag efter några hundradelar väljer att fortsätta uppför din hals syns krampen i ditt käkben, och jag förstår inte varför du håller den så hårt. Men jag vet att mellan två världar kan delar försvinna i övergången- och jag vet att vad du är rädd för; Att insikten inte kommer att tas emot pelare till pelare, utan att dess värde skall skalas av lager för lager tills kärnan är blottad och jag upptäcker att det inte var något för mig. Men det var något för mig.
Du andades in den tomma luften igen, musklerna spändes och du berättar sedan snabbt att hur hel du än tror att du är, så spelar det ingen roll för du kommer alltid vara halv om du letar efter det som inte låter sig letas efter. 
Efter det rullar dina ögon sakta in bakom ögonlocken, med en lång suck somnar du i fallet och jag får lägga mig ner av syrebristen.