En dag i minnet av livet
Jag stod, fylld av tankar, och tittade ut genom fönstret. I mina händer låg tusentals krossade äggskal. Sidorna på mina tummar hade precis börjat bli irriterade och röda efter de vassa kanterna. Jag minns hur Sofia står bredvid mig och säger något om vädret, men jag hör henne som om hon vore så mycket längre bort än hon egentligen är.
Jag minns att jag trivs. Jag vaknade tillsammans med en snäll tanke och höll tag om den genom morgonen. Jag vägrade släppa den, precis som ett barn håller i något kärt.
Jag tänker att det är en väldigt vanlig dag, och att jag antagligen inte kommer att minnas den- hur mycket jag än tänker på hur mycket av en vanlig dag det är. Tanken slår mig att vi glömmer fler dagar än vi minns, och att en liten obehagskänsla kryper upp längs nacken- när jag dör kommer jag att minnas så få saker av mitt liv. För att hindra obehaget slår jag upp en mur och hoppas istället att de saker jag kommer att minnas kommer vara så storslagna att det inte gör något att dagar som denna kommer att försvinna i mängden.
Sara ropar >>Kom post, så går vi!<< jag ler och vet precis vad hon vill.
Jag lämnar mina tusen äggskal och går mot dörren. När jag trycker ner handtaget hör jag bjällror, glada rop och skratt. Det slår burkar mot asfalten och hästhovar hörs bland de hurrande ljuden.
När jag slår upp blicken från dörrkarmen rider ett bröllopsfölje förbi mig. Jag känner hur ett enormt lyckorus letar sig igenom kroppen och jag undrar varför jag känner en längtan precis efter, men ser ändå upp, vinkar och skrattar tillsammans med dem när de vinkar tillbaka.
Jag kommer på mig själv att känna hur lustig situationen är,
här går jag i min så vanliga dag.
Samtidigt upplever människorna som åker förbi mig en av de största dagarna i sina liv.
När jag tippar över komposthinken ner i den stora bruna, väldigt olustiga tunnan tänker jag att vi lever så olika världar men på exakt samma plats.
För dem kommer jag vara cafétjejen som vinkade glatt och skrattade ikapp med dem. För mig kommer de vara anledningen till att jag insåg hur varje dag är betydande, oavsett om du minns dem eller ej.
Jag minns att jag trivs. Jag vaknade tillsammans med en snäll tanke och höll tag om den genom morgonen. Jag vägrade släppa den, precis som ett barn håller i något kärt.
Jag tänker att det är en väldigt vanlig dag, och att jag antagligen inte kommer att minnas den- hur mycket jag än tänker på hur mycket av en vanlig dag det är. Tanken slår mig att vi glömmer fler dagar än vi minns, och att en liten obehagskänsla kryper upp längs nacken- när jag dör kommer jag att minnas så få saker av mitt liv. För att hindra obehaget slår jag upp en mur och hoppas istället att de saker jag kommer att minnas kommer vara så storslagna att det inte gör något att dagar som denna kommer att försvinna i mängden.
Sara ropar >>Kom post, så går vi!<< jag ler och vet precis vad hon vill.
Jag lämnar mina tusen äggskal och går mot dörren. När jag trycker ner handtaget hör jag bjällror, glada rop och skratt. Det slår burkar mot asfalten och hästhovar hörs bland de hurrande ljuden.
När jag slår upp blicken från dörrkarmen rider ett bröllopsfölje förbi mig. Jag känner hur ett enormt lyckorus letar sig igenom kroppen och jag undrar varför jag känner en längtan precis efter, men ser ändå upp, vinkar och skrattar tillsammans med dem när de vinkar tillbaka.
Jag kommer på mig själv att känna hur lustig situationen är,
här går jag i min så vanliga dag.
Samtidigt upplever människorna som åker förbi mig en av de största dagarna i sina liv.
När jag tippar över komposthinken ner i den stora bruna, väldigt olustiga tunnan tänker jag att vi lever så olika världar men på exakt samma plats.
För dem kommer jag vara cafétjejen som vinkade glatt och skrattade ikapp med dem. För mig kommer de vara anledningen till att jag insåg hur varje dag är betydande, oavsett om du minns dem eller ej.
Kommentarer
Trackback
