När jag var yngre,

förstod jag inte att känslor var som ett hav.
Att vi hade som en innerlig atmosfärisk metropol, 
och att de var som ekot i en kyrka.

De bara fanns. 
Och jag visste inte vad de var.

Tanken slog mig
efter att jag kom ihåg något som hände för länge sedan
där jag inte förstog vad det var som kändes.
Vad det var som tryckte på inifrån
vad det var som vibrerade. 


Jag ser tillbaka nu och vill krama mig själv
för att jag såg på fenomenet som något jag inte hade kontroll över.
Det är rätt skönt att inse det igen
på ett helt annat sätt
flera år efter.