Såhär mitt i minns jag tillbaka
hur jag trodde att mina hjärtslag 
kom från jordskalvet
när en jätte på andra sidan bergen satte ner sina stora fötter

jag minns honom 
för han gick mellan bergen,
precis emellan
och drog med sig telefonstolparna. 


Jag frågade mamma varför han bara går och går
>>kommer han någonsin fram?<<
hon frågade vad jag pratade om och jag svarade att jag är ledsen att han är vilsen

>>hur låter det då?<<
>> do-dom do-dom<<

jag försökte imitera vad jag inte visste var hjärtslag
när hon svarade att det

är mitt hjärta som slår så hårt

vägrade jag tro henne och såg fortfarande jätten bland bergen när jag tittade ut genom fönstret.