En man frågade mig en gång


>> Varför har du så bråttom? <<


Jag hade inget svar. Oförmögen såg jag ner på mina fötter och andades fram något med att jag inte visste, att jag försöker sakta ner & ta vara på livet.


>>Du är här nu, eller hur? & du ska inte någonstans?<<

>>nej<<

>>Nej, då tycker jag att du är här & andas lite djupare<<


Igen såg jag ner på mina fötter, lika oförmögen att svara. Jag frågade mig själv varför jag skämdes, varför han raserat min mur som jag omsorgsfullt byggt upp, så simpelt och på någon sekund.



>> en sak till, hur gammal är du?<<

>>19<<

>>Då har du haft med dig dina fötter i nitton år & förhoppningsvis lika länge till. Titta upp och se något annat. Låt solen se dina ögon. Det finns ingen mening med att slösa så vackra färger som du har i dina ner i jorden<<