Därav kom det sig att tre studenter gick sin smått raglande väg tilblaka. Se dem där de går, bara aningen vingligt. Det är tyst, och när klocktornets klocka slår den sena timmen bryter det inte tystnaden så mycket som det bekräftar den. Också syrsorna respekterar tystnaden. Deras sång är som omsorgsfulla stugn i dess väv, så små att de nästan inte syns. 
Natten är som varm sammet runt dem. Stjärnorna, brinnande diamanter på den molnfria himlen, målar vägen under deras fötter silvergrå. Natten är fulländad på ett vilt sätt, nästan skräckinjagande vacker.
De tre pojkarna, en mörk, en ljus och en - i brist på ett bättre ord - lågande, märker inte natten. Kanske är det någon del av dem som gör det, men de är unga och berusade och sysselsatta med att längst in i hjärtat veta att de är vänner, och att de alal tre känner en viss kärlek som aldrig kommer att lämna dem. Pojkarna vet också mycket annat, men inget av det verkar lika viktigt som det här. Kanske har de rätt. 

- Patrick Rothfuss, Name of the wind.