>>vad ska du göra nu?<<

Frågan kom och slog mig hårt i bröstkorgen. Tonårsåska och panik.
 Jag kände hur den klättrade sig upp längs med min rygg och hur livet kom ikapp och kolliderade hårdhänt med hela mitt jag.
Ingenting i världen hade förberett mig på att jag en dag kommer att bära med mig allt och alla i en annan sorts tygkasse för att kasta mig ensam ut för ett stup.

>>..hur länge blir du kvar?<<

>>Jag slutar inte. Det kommer väl inte bli densamma när du åker. Fast i och för sig så blir jag inte här så mycket i höst heller.<<


Jag kunde inte göra annat än att ta ett djupt andetag och fokusera på kartongen med fil jag håller i händerna.

Inte nu. 
Inte här.


Det är såhär de säger att livet går vidare. Nästa steg. Nästa tröskel.
Man lämnar allt bakom sig för att satsa på sig själv. Egentligen så vet jag att det här är mitt kall.
Det är såhär jag ska leva.

Ändock lockar säkerheten in mig i sin varma famn, tar tag i mina handleder med varma gamla händer och bjuder på nybryggt kaffe i filtar som luktar vedeld och sötvatten.

Här bland åby's gamla träväggar har jag krossat allt, blåst ut ljusen, tappat fotfästet och kommit upp igen. Byggt ihop varenda bit, målat om och sytt ihop. Allt som är något att bära med sig att jag hittat här.

Nu har jag inget annat att göra än att tacka de själar som tände min eld igen.

Och den här gången på riktigt.